Aftonbladet – 28 oktober 1848, sida 3

arbeten under sådana omständigheter, att han omöjligen kunde ungå känna att de voro stulna, och för bvilka han betalt högst obetydligt. Han visade sig i början ganska frimodig och menade att allt gått ärligt till, samti att han väl kunde ersätta hvad han köpt; men modet föll, då de under tilltal ställda bökbindargossarne erkände, att de äfven hade stulit åtskilliga Eskilstuna smidesvaror från en smideshandlare Walman, och att Mochan äfven köpt detta samt betalt dem en obe:ydlighet derför. Med anledning af hvad sålunda emot Mochan förekommit, förklarade hr polismästaren, att han måste träda i bäkte. Då han var på vägen att afträda ur rummet, vände han om och frågade, om han ensam, men icke de andra, som äfven köpt stulna böcker, skulle arresteras; hvarpå likväl intet annat svar kunde erhållas, än att han affördes. De häktade lärlingarne uppgåfvo äfven, att de af de stulna böcke:na försålt till antiqvariska bokhandlaren De Wylder, hvilken, med anledning deraf, skulle tills i dag uppkallas. Dessutom förekom under förhöret, att den ena af lärlingarne, Rinkberg, som är blott 43 är, flera gånger varnat sin kamrat för följden af upptäckt, i fall de stulo för mycket böcker, hvarpå den andre, Eric:son, svarat: Ah, var du lugn; lemna bara ti!l mig hvad du kan åtkomma. I det hus vid Westerlånggatan, der de varit i samråd om att tända eld, för att åtkomma stöflor, hade Ericsson äfven varit betänkt på att antända med krut, samt frågat Rinkberg om han visste hvad krut kostade och huru mycket han trodde behöfvas; äfvensom han omtalat för Rinkberg, att han gjort ett hål på en fönsterruta i nämnde hus, hvarigenom han tänkt antända detsamma. I afseode på hvad som förekommer angående försäljningen till Klemming och Löfving, bör tilläggas, att Klemming, enligt sin uppgift, endest vid ett tillfäll. hade inköpt Schillers verk tili tvåtredjedelar af boklådspriset; Löfving bade köpt för halfva priset några delar af Fryxells historia, hvilka vid förhöret återställdes. Det återstår att se, huru köperne tilltro sig kunva förklara den omständigheten, att de exs inlåtit sig i handel med bokbindarelärlingar, då al möjlig anledning måste förekomma att desse icke på ärligt vis åtkommit nyss utgifna eller ouppskurna böcker, och köparne, aldralindrigast sagd:, borde varit forbundne att underräita sig om förhållandet hos husbonden. Men kan visserligen beklaga, att så m Dga personer biifvit invecklade i denna affär; men det torde icke vara för mycket sagdt, att den lättsinnighat, hvarmed de antiqvariska bokhandlarne inlåtit sig i oloflig köpenskap, och hvaröfver anledningar till klagomål ofta förut försports, sannolikt utgjort egentliga anlednicgen till det förderf, som nu drabbar de båda bokbindarelärlingarne. — Erfarenheten har visat, att de medlemmar af det vackra könet, som sysselsätta sig med försäljning af grönsaker eller s. k. månglerskor, stundom ådsgalägga något brutala fasoner i sina små tvister med hvarandra. Tiden har visserligen gått framåt i detta, som i många andra fall med sin bumaniserande inflytelse; men likväl träffas ännu någon gång exempel på personer, som ingenting lärt och iogenting glömt älven inom denna sfer. Ett sådant exempel har varit föremål för polisens behandling i går och i förrgår. Fruarna Ohlson och Wisberg, tvenne kända grönförsäljerskor på Hötorget, hade haft den olyckan att icke trifvas såsom granDar med hvarandra; och klagomål bade redan förut uppstått emot Ohlson, att bon icke låtit sina granDar vara i fred, så att polisgevaldigern Jederin hade flyttat henne ned till ändan af försäljningsraden. Härmed hade hon likväl icke varit nöjd samt känt en sådan dragpingskraft till Wisberg, att hon åter flyttat sig upp till henne. Nu hade de sednast åter för ett par dagar sedan kommit i gräl, då Wisbergskan bedt kamraten att gifva henne en kyss, men på ett sådant ställe, att det innefattade en svår förolämpning; då Wisberg i detsamma vändt ryggen till Ohlsson, för att sköta om sina grönsaker, hade den sednare begagnat tillfället och på ett oanständigt sä t blottat Wisberg, samt gifvit henne ett slag med flata handen, hvaraf dock ingen åkomma följt, men hvilket väckt ster skandal blandad med munterhet, såväl bland öfriga försäljerskorna, som bland allmänheten på Hötorget. Saken slutade dermed, att Olsson fick plikta 4 rdr 32 sk., samt ersälta vittnena med 32 sk. hvardera; hvarjemte de vid 3 rdr 46 sk. förbjödos att hädanefter sitta bredvid hvarandra. — En f. d. kammarskiifvare vid namn Holmgren, som fått i uppdrag att uttaga ett diariibevis åt en enkefru, men sjelf skrifvit detsamma, för hvilket falska bevis ban af nämnde fru tillnarra sig penningar, var i går uppkallad i polisen derför, men nekade att hafva skrifvit handlingen. I dag har Holmgren äter varit förekallad, tillika med aktören Högqvist, hvilken berättade, att Holmgren narrat Högqvist att skrifva det efter sin diktamen, utsn att Högqvist egt någon kunskap om hvad handlingen skulle användas till. Såsom vittne åberopade Högqvist en traktör, på hvars näringsställe det skulle hafva skett. Holmgren bestred äfven i dag, att ban skrifvit ifrågavarande handling, och sade att han vid det af Högqvist omnämnda tillfället skrifvit ett tiggarbref åt denne. Målet hinvisades til vederbörlig domstol. — En af hufvudstadens gatnymfer, som för någon förseelse hvartill hon gjort sig skyldig, blifvit ålagd att till polisen betala en plikt, hade, derom påmint, i går infunnit sig och med tiggande böner anhållit om anstånd ned pligtens hetalande, h ilket äfven beviljades Hecne: I dag inann hon sig åter, men med fräck uppsyn och stolt hållning, och, sedan hou betalt plikten, framträdde till hr polismästaren och frågade: Var god och säg mig, hr polismästare, är det här som man får rätt eller orätt; som jag inte vet det förut, så frågar jag bara,. Nymfen fann dock ejrådligt att invänta polismästarens svar, utan aflägsnade sig derpå skyndsamt: : LANDSORES-NYHETER PAA (4 SLA FOJO FrULit NRA TORE. SKERRE SEARIEESUSEE SA PÅ 1