Aftonbladet – 25 oktober 1848, sida 1

med hvart år. Den torde icke låta heisa sig mot sina medborgare, om man verkligen vill angripa folkfriheterna, och om national!örsamlingen, på nationens vägnar, vänder sig till hären. Ty hvar soldat begriper nu mera, att frågan äfven gäller hans egen rätt: att han sjelf är endast medborgare och icke mera soldat, så snart han aflägger uniformen: och aw han äfven under vapen är medborgare; ty äfven för soldaten gälla de medborgerliga rättigheterna. Dessa sanningar hafva nu funnit någon ingång äfven i Potsdam, och der nära nog förlamat reaktionens inflytande. Konungen säges fast beslutat hålla hvad han lofvat den 22 Mars, och dessa löften äro så stora, att den förnuftiga delen af demokratien bör finna sig belåten, om de uppfyllas. Ett ganska godt inflytarde hos konnogen äga generalerna von Willisen och von Below, hvilka, jemte den gamle Alexander von Humboldt, konungens första kabinettsråd hr Mäller, och några andra, bilda det liberala partiet vid hofvet. Vore konungen begåfvad med lika stor karaktersstyrka, som med åtskilliga andra lysande och sannt konungsliga egenskaper, så skulle vi icke hafva någonting att befara. Men han är en alltför romantisk troninnehafvare, för att icke låta hänföra sig af sin känsla till de mest omskiftande och oberäkneliga beslut. Den förre envå!dsmonarken kan ännu icke finna sig i sin nya ställning såsom konstitutionell furste, fram:örallt icke under den nu jäsande demokratiska oron, hvars republikanska lystnader äro omisskänliga. Under dennas oupphörliga ruskande på de gamla samhällsgrundvalarne, är det också ingenting mindre än lätt för monarken, et: träffa den rätta och värdiga samt tillika kloka hållningen. Konungen skulle blott förmå det i fall han ville sträfva åt samma mål som nationalförsamlingen. Men fortfar han att allvarsam:i sätta sig emot denna, eller, ännu värre, försöker upphälva henne, så kan man med visshet förespå att tronen går förlorad för honom sjelf och hans hus. Vi skulle då få eit förfärligt inbördeskrig; men hvars utgång icke vore tvifvelsktig. Förenar sig åter konungen med natiovalförsamlingen: vägrar han icke att godkänna de af denna beslutade grundlagar och lagar, så skulle vi väl få ett fritt demokratiskt statsskick; men monarkien skulle dervid erkännas och tronen stå säker. Hen måste fiona sig i den föreställningen att konungen är en ärftlig president i ett land, som bebos af ett fritt folk, hvilket omgifver hans tron med republikanska institutioner, och icke medgilver konungen utöfvandet af mera makt än sow kan stå tillsammans med statens demokratiska grund. Detta har man ännu icke begripit i Potsdam, annars hade en sådan minister, som den nuvarande, aldrig blifvit tillsatt; annars hade man icke omringat hufvudstaden med ett slags belägringshär af 50,000 soldater, och icke sökt fika vidare efter irrskenet enslämmighet, som förblifver ett irrsken, hvar gång folksuveräniteten träder motsägande upp emot furstesuveräniteten. En af dessa suveräniteter måste vid sådana tillfällen nödvändigt vika, och det måste blifva furstesuveräniteten, så framt uppenbar söndring skall förekommas. Genom dylika söndringar undergräfver man efter hand all aktding för konungadömet; i stället för att man genom ett frivilligt eftergifvande, genom en klok inverkan :på nationalförsamlingen, genom bildningen af en mejoritet derstädes, och genom ledningen af densamma, skulle kunna tillvägabringa helt andra resultater. Så länge nationalförsamlingen och konungea förblifva eviga, så länge är det anarkiska och republikanska partiet vanmäktigt; ty med nationalförsamlingen håller mängden af folket, medborgarbeväpningen, kort sagdt: nationens egentliga kärna. Ty värr inser man icke detta i Potsdam, och derföre upplefva vi de besynnerligaste och farligaste experimenter. Till sådara hör att konungen, sedan han af religiösa skäl, som det heter, i två månader vägrat godkänna nationalförsamlingens beslut om dödsstraffens afskaffande, nu låtit framlägga ett lagförslag, som i hufvudsaken innehål!er detsamma som nationalförsamlingen föreslagit. Men i remissen uppmanas denna att ännu en gång noggrannt öfverväga om icke dödsstraff böra bibehållas för en del förbrytelser. Konungen vill bestämdt att dödsstraffet skall bibehållas för vissa slags mord, och har af denna orsak icke kunnat förmås att godkänna församlingens lagförslag. Förjäfves fordrade ministrarne von Pfael, Eichmann och deras medledamöter sitt afsked. Slutligen lyckades det den 42, för general Willisen, att förmå konungen till framläggande af ett nytt förslag, i ändamål att bringa frågan till ny pröfning inom nationalförsamlingen. Nationalförsamlingen kommer likväl sanncolikt att vidhålla sitt förra beslut. Da nödgas konungen slutligen gifva efter; men på tvisten, som så lätt och utan våda eller skada kunnat undvikas, har konungamaktens anseende visst icke vunnit. Man har här ett af profven på den beklagansvärda onytten af dylika försök tillsuveränitetens ådagaläggande i trots af folkmajoitetens sunda förnuft. För öfrigt råder en sansad demokratisk anda 105 nationålförsamlingen, Församlingens kraft ch dess afgörande elementer befinnas i föramlingens midt; men man skulle irra sig mycet om man häraf ville draga den slutsatsen, tt högern vore absolut monarkisk. Den hyer tvärtom till en stor del demokratiska syfen, och fordrar allenast en lagbunden konun;2makt, i motsats till vensterns republikanska ch socialistiska åsigter. Högern. räknar omring 140 ledamöter, venstern 420; midten 140, af hvilka 60, som kunna sägas bilda den mm adlarcts midten nästan alltid gifva utslamet