Aftonbladet – 25 oktober 1848, sida 1

Jheter och med bestämdhet uppträda såväl emot -Ireaktionen, som emot anarkien. Sådant oaktadt byser man icke det ringaste förtroende till denna minister; och huru skulle man också ykunna anförtro sig åt män, som med tusen -mer eller mindre fina trådar hänga fast vid det gamla systemet? Moan känner ganska väl deras hjertans egentliga mening, liksom deras föregående handlingar. . Jag har i mitt förra bref redan nämnt, huru hr v. Beckerath blef dragen vid näsan, och i vredesmod lemnade Berlin. Konungen ville -licke mera veta om någon liberal minister, hvarken ifrån nationalförsamlingen, eller ifrån den förra landtdagen ; han var glad att hafva slup-pit Hansemann, hvilken han aldrig kunnat tåla, iloch som till slut bade gjort honom ett fatalt förslag. ) Hr Hansemann ville neml, för nationens bästa använda kronans fideikommissgods och fonI der, till ett värde af 50 millioner thaler, och genom dessa tillgångar bota finansförlägenheterna med ett enda slag. Nationen skulle visa sin erkänsla åt kronan derför, dels genom en förhöjd civillista, dels genom borgen för räntans erläggande; men konungen och hans bröUIder afvisade denna plan, Deremot var det visserligen ett va la banque, att konungen tillkallade män, sådana som Eichman och Bonin alt bilda en minister, medan man lät Beckerath fara sin väg. Detta var detsamma som en våldsam brytning med den tillbakasatta nationallörsamlingen; det var att sätta pistolen för bröstet på revolutionen. Man hade ställt i general Wrangel i spetsen för 50,000 soldater, 5 b d ) och denne gatmle knekt, som icke skyr blod,l Iropade offentligt till Berlins borgare, att hans. Isoldater hade kulorna i gevären, och sablarna slipade. Den 70:årige generalen von Pfuel! Iblef ministerpresident och krigsminister, — dThan, som i Neufchatel qväste revolutionen år 14831 och förhbjelpte rojalisterna till seger. Mer än en gåhg hade kejsaren af Ryssland kallat IPiuel för en af sina bästa vänner; för icke llänge sedan hade generalen varit som sändebud i Petersburg, och medelst kartescher och shrapnels: bomber bragte han provinsen Posen till ro. Annu sämre såg det ut med inrikesministern Eichmans föregåenden. Denne man är uppenbart : själen i den nya ministeren, och. den känslolösaste, likasom den klokaste och mest förslagne. Före 1840 var han direktor i utrikesministeren ; sedermera, tills nu, öfverpresident i Rhenprovinsen och ett af hufvudstöden för Iden s. k. kristliga monarkien och, den gamla polisstaten. Utmärkt jurist och administratör, egde han det för nödigt ansedda ortodoxa, absoluta och byråkratiska tänkesättet, för att på den tiden kunna spela en betydande rol. Han tillhörde konungens och den allrådande general Thiles gunstlingar, och omfattades af folket med samma hat, som följde kamarillans Sfriga medlemmar. På den i Potsdam ännu Jalltjemt rådfrågade hr von Bodelschwings förord, trädde nu denne man i ministeren, och jemte honom hr Bonin såsom finansminister, grefve Dönhof såsom minister för utrikes ärenderna, hr Kisker såsom justitieminister. Alla I desse män hafva under gamla systemet redan Ispelt sina roller. Hr von Bonin är en gunstling af gammal familj, och som inom få år stigit från landtråd till öfverpresident, och nu till finansminister, utan minsta förut försporda tecken till någon kunskap om finans-l: väsendet. Grefve Dönhof äger den förtjensten, att i sin egenskap af preussiskt sändebud vid tyska förbundsdagen hafva med redlighet käml s pat mot Metternichs syften till Tysklands förslafvande, och att såsom diplomat vara en man af talang, — den förste till och med i den vägen, som Preussen besitter. Men att han så lång tid kunde vara ledamot af den nyssnämpIde förhatliga förbundsdagen och bidraga till de beslut,: hvarigenom den öfverhopade tyska folket Imed skymf, — -denna omständigbet är tilllräcklig, att väcka misstroende emot honom. Sådana äro nu de män, hvilka förklara sig vilja beträda samma bana som nationen och lemna sitt biträde till upprättandet af en demokratisk. konstitutionel. monarki ! IHuaru skulle väl någon kunna tro dem härvid handla efter inre öfvertygelse? Hade någon verkligen inbillat sig något sådant, så skulle han blifvit ryckt ur sina drömmar när ministrarne, i förra veckan, utverkade en så ofullständig amnesti för provinsen Posen, att alla embetsmän, lärare m. fl. undantogos, och då ingen amnesti kom de öfriga provinserna till godo, ehuru man med visshet bade räknat derpå, emedan en oerhörd mängd bögmål och tryckfrihetsmål gjorts anhängiga efter. Marsrevolutionen, på anstiftan af angifvareföreningar, som gifvit sig namn än af Patriotiska Föreningar, än af Preussiska Föreningar,, men egemiligen sysselsätta sig med att tillställa förföljelser emot hvar och en, som unde: den ytterliga folkjäsningen eller i klubbar låtit undfalla sig sådana yttranden om konunvgen, prinsen af Preussen, o. s. Vv., hvilka avgifvarne trodde sig kunna rubricera såsom förnärmande. Våra gamla polislagar äro nemligen ännu icke upphäfna eller provisoriskt utbytta; de qvarstå i den mest svärande motsats emot de förhållanden och omskiften, som revo!utionen medfört; också hafva de föranledt sakfällningar i mängd, hvilka stegrat förbittringen. Först för några få dagar sedan har ministeren upphäft de hithörande paragraferna i Preussiska Landträtten, men i stället förelagt nationalförsamlingen ett lagförslag mot öfverträdelser af Tryck-, Taloch Karrikatyr-friheten, hvilket icke är mildare, och hvari hela det gamla polisväldet afspeglar sig. Nationalförsamlingen har väl genast förkastat detta förslag; men det innehär ett märbusrdiot misstar Aa CC nn vw RC UQ e