Aftonbladet – 24 oktober 1848, sida 3

det något äfven (neml. att hafva ett stor! och fett pastorat). Tidningen Upsala för i fredags har varit yttervärre elak emot hr L. än någon föregående anmärkare. Icke no; med att den kallar honom : kinesisk konservativ, hvilket kan anses såsom ett obetydligt glåp. ord; men man finner der äfven framdragna et par förargliga, fastän för allmänheten visserli. gen roliga data, till belysande af de förut omtalta lärdomsmeriter, hvilka blifvit åberopade såsom hufvudskälet till hr L:s befordran, emedar han i allt öfrigt, d. v. s. såväl i ålder, som :; tjensteår, var nästan alla sina medsökande underlägsen. Upsala meddelar neml. L:s meritförteckning, hvaraf dels synes att han fått laudatur såväl i pastoralexamen som äfven i specimina för filosofiska och theologiska lektionerns i Westerås, hvilka betyg likväl icke meddelats vid akademien, utan af Westerås konsistorium. der, menar Upsala, hr L. hade sina landsmän och goda vänner. Men dercmot har L. icke utgifvit någon akademisk afhandling, då hofpredikanten Ziedner, som dessutom har mer än dubbelt så många tjensteår som L., utgifvit tre sådana alhandlingar, jemte flera andra skrifter. Det enda beviset på L:s skriftställareförmåga, eller så att säga activa lärdom, ligger uti en öfversättning, som han gjort och utgifvit af Hases kyrkohistoria; och enligt Upsalas anmärkning är denna öfversättning så gjord att hr IL. återgifvit ordet Hänengrab med hönsgraf, i stället för ättehög, och öfversat! ordet Wallrossp med skogshäst, och berättat att man omkring elfvahundratalet skickat I! dessa pskogshästar från Grönland såsom tionde till Rom,. Dessa små juveler ha synts oss förtjente att upptagas, såsom ett supplement till den i gårdagsbladet införda Götbeborgsartikelns väldiga puffar angående L:s utmärkta skicklighet och den ädla harm, hvarmed den tjenstfärdige Götheborgsvännen föreslog att spotta på dem, som vågat att tala om L:s politik. Men Upsalatidningens egen beskrifning är så rolig, att vi måste införa ett stycke af dess eget yttrande, angående den omnämnda öfversättningen. Om den (öfversättningen), heter det, vore väl gjord, så bevisar det blott, att den lärde kände Tyskan — och så lärd är månger probenröjter. Men nu har den för sina lärdomsmeriter befordrade kyrkoherden år 1838, således sedan han tagit sin theol. kandidatexamen, utom många andra felaktigheter, hvaraf en lärobok närmce st för akademiska föreläsningar hvimlar, öfversatt Hinengrab med Hönszra, i stället för Ättehög, och pag. 582 sagt, att man från Grönland, märk Grönland, omkring 411-hundra-talet sände i tionde till Rom ärven tänder af Sktogshästar,, hvarmed sannolikt menas vilda hästar, hvilka således enligt hans lärda förmenande då funnits der bland isbergen — och finnas kanske ännu. Både hönsgrafvyarnen och skogsbästarne borde finnas, då en man påstår det, hvilken regeringen befordrat just för hans lärdomsmeriter i den vägen. Men olyckligtvis har öfversättaren sett i syne och öfversatt Wallross med Skogshäsi i stället för Sjöhäst eller Wallross (Trichecus), som visserligen är ett underligt djur, men icke så underligt som öfversättningen.) En bonde i skärgården trodde sig nyligen vid äsynen af en Wallross se Hin Onde sjelf, och, hade Ilektorn kännt en sådan tolkning, sä hade han i sin tavklöshet Jätteligen kunnat lita det Grönländska folket ge i tionde något likadant bibliskt djur. Strofen hade då åtminstone kunnat anses för en rolig hänsyftning. Emedlertid förblifva Ljungdahls skogshästar på Grönland lika roliga som hans hönsgrafvar: forntidens män voro kantänka höns eller ock är Odins hög vid Gamla Upsala, enligt Ljungdahls förmenande, blott en — hönsgraf. Dylika lärdomsmeriter erinra om skolgossen, som öfversatte und so sprach der Greis med: och så sprack den grisen.