Aftonbladet – 24 oktober 1848, sida 2

Ni menar tintoreran, som ville åt mig? frågade mestizen med en förakulig min; det är ingenting särdeles, blott en, tyvärr, Bll:för vanlig bändelse.n Ni tör ha rätt i det; men hvad hade den der arma syndaren gjort er, som mi förföljde och tog tillfånga ? Mig personligen intet; derföre gick jag också ganska saktmodigt tillvägs,, svarade Jose Juan skrattande. ,Såsom Capataz måste jag blott tvinga honom att återge ifrån sig en perla af stort värde, som han sväljt och tänkte i allskens makligbet få smälta bos sina goda vänner på Espiritu Santo. ,Men det var ingen just så lätt uppgift, att tvinga honom dert ll. Abhy, svarade min värd, armarne voro ja bundna på honom, som ni kanske såg, och en god daosis tran gjorde sin verkan för resten. Äfven sådana saker förekomma ofta och äro alls icke märkvärdiga., Innan jag drog fram med frågan, som jag gerna ville göra, räckte jag Jose Juan ännu em gång mescalflaskan, Mig syntes, som förluster af en van, för hvilken, enligt hvad mexikaner nämnt, min värd satt sitt hf på spel i striden mot ett så förfärligt vidunder som en tinto rera, borde väcka bittra och sorgliga minnen. Min tvekan var såäledes naturlig. Emedlertid tänkte jag på tusen andra mig bekanta drag, som kunde lugpa mina betänkligheter i afseende på den mexikanska karakterens känslighet och jag fortfor: pÅtminstone nåste ni tillstå att man icke alla dagar träffer dem, som, så modigt som pni, våga sitt lif för en vän, och att er strid med. en linlorera länder er till stor ära. (Forts. följer.) Zz DÅ