Aftonbladet – 23 oktober 1848, sida 1

Irlatt bafva kommit till en sådan gräns, skulle Iden snarare bestå i en inskränkning, än i en l-lutvidgning utöfver denna gräns. (Ganska bra Dlganska bra!) ri Men vid sidan af formförändringen, hvarom lJjag talar, är här också någonting annat. FeHlbruarirevolutionen bar icke varit blott en paIlatsrevolution, en dynastiförändring, en familj, elsatt i stället för en annan femilj, en yngre algren på den äldre grenens plats, en förändring, elmed ett ord, som icke baft inflytsnde, mer ttleller mindre lifligt, på annat än dem, hvilka -Istått i närmare eller fjermare förhållande till Idessa inrättningar; det bar varit en vida djupare förändring, sträckande sig till sjelfva samhällets botten. Också hafva vi straxt från början sett personer icke nöjas med den ytterliga gräns, hvartill man gålt, utan till uttrycket demokratisk republik) ännu foga orden: noch social,. HvarIföre? För att härigenom med ett uttryck tillIkännagifva allt hvad de skulle hafva velat införa i det nya regeringssättet. Man förkastade dock detta ord psocial, såsom de förstodo det, emedan man fann det innebära samhällets omstörtande. oo Bb Men glömmen j, att frågan dock på detta sätt : blilvit tagen ända från första dagen? Den har blifvit tagen så af mäktige och beväpnade partier, hvilka man väl afväpnat, men som kunna Ö väpra sig ånyo. Glömmen j, att bär finnes en mängd folk, åt hvilka man oklokt lofvat andras egendom, som man icke kan lemna dem (leende); det är: man har sagt till samhället : penningar eller lifvet !, I denna belägenhet, ären j icke i en regerings ställning, som blott har att bekämpa po,litiska faktioner med begär efter makt; ungefär som fordom kronan stod i kamp mot en , mäktig och gäsande aristokrati. J befinnen er i åsynen af talrika och starka faktioner, hvilka -Jåsyfta ingenting mindre än omstörtningen af allt hvad som är; och hvarje af dem bar till Isin disposition medel, hvilka de gamla faktio nerna icke egde: klubbar, tidningar, hemliga Isällskaper. Detta är ställningen sedan den 24 IFebruari. Också bafva till och med de personer, som kunna skryta af att ända till sista stunden hafva varit monarkien trogne, dock ej dragit i betänkande att ansluta sig till repuIbliken, såsom hädanefter den enda möjliga regeringsform att uppställa mot de hotande farorna. ) Det är ej en familj, en dynasti, som kan föra krig mot sådana faktiover; det är blott republiken, d. v. s. samhället sjell, som förI mår öfvervinna och tillbakahålla dem, ty det Jär det som är anfallet. (Bifall från venstern.) JOch om samhället besegras, har det att skylla sitt nederlag endast på sin egen ovårdsambet, sin feghet. Landet behöfver blott vilja, och det är räddadt; ty republiken utgör allas gemensamma ansträngning; den är allas bemödande för allas välfärd... (Ganska bra! ganska bra!) I Frankrike skall styrelsen aldrig ega säkerhet och fasthet, utan genom att kraftigt motstå dylika faktioner. Nåväl, jag hänvisar till de fyra förfärliga månader, söm vi genomlelvat, och jag frågar er, om i dessa omständigheter tvenne kamrar Iskulle hafva gjort saken bättre än en ... (Afbrott). Jag frågar er om — med samma påtriotism och talenter, som edra, men denna patriotism och dessa talenter delade mellan två församlingar, sammansatta af ett lika antal ledamöter, eller den ena af 600, den andra af 300 medlemmar, såsom amendementet vill, samt styrelsen nödsakad att söka sina bjelpmedel än bos den ena, än hos den andra — jag frågar er, om sakerna då skulle hafva gått så väl som de gått, med slla talenterna och hela patriotismen odeladt förenade i en enda nationalförsamling? Talaren åberopar nu de förflutna revolutioner fransmännen genomgålt, revolutioner, hvarunder till följe af delning så mycken skicklighet, erfarenhet och upplysning blifvit skjutne åt sidan; och ban härleder derur nödvändigheten, att icke vidare söndra hvad som återstår af folk med förmåga att gifva landets angelägenbeter framgång. : Hvad som nu framför allt behöfs, säger hon, är en försoning mellan bjertan, själar, sinnen; men ingentiog gynnar mindre en sådan försoning, än tvåkammarsystemet, hvilket i publiken skulle framkalla särskillnader mellan personer, förklaringar och undersökningar af det mest stötande slag, rörande våra politiska män, om bvilka man alltid: hade att redogöra för skälet, hvarföre de blifvit insatte i den eller den kammaren, af den eller den omständigheten under deras förflutna vandel. Beträffande argurmentet om nödvändigheten all modereran en kammare genom en annan, så förklarar talaren att han cj fattar dess betydelse. J viljen, säger ban, moderera lagstiftande maktens ena halfva genom den andra balfvan. Jag, för min del, vill hellre moderera det hela genom det hela, hvilket sker när alla öfverlägga tillsammans i en kammare, Efter några ord om den strid, som nödvändigt skulle uppstå emellan de begge kamrarne, och hvilken skulle hafva till följd att den enas makt brötes, när den andra böjde sig i zallmänna tänkesättet, öfvergår talaren till en förklaring öfver den befsttning statsrådet skulle utöfva inom konstitutionen. Vi hafva icke, säger han, deraf velat tillskapa en modererande myndighet, ct slags andra kammare följaktliBen, såsom somlige påstått. Nej; statsrådet skall halt anhalt ha banAndast oo 2