Aftonbladet – 23 oktober 1848, sida 1

Set SFP et vt SMI VIC VIC, fJOCO UCL DI Jen stor fattigdom på resultater. Hvad statsrå. det beträffar, så skall det hafva initiativet inon styrelsen och nationalförsamlingens insända för slager; se der födan för bela denna modererandt makt! Men, jag upprepar det, man måste känn: församlingar illa, om man tror att en blifvand. , församling skall vara mindre afundsjuk om sit mnitiativ, än alla förutgående förssmlingar varit J bedragen eder mycket, om j tron, att för: samlingen skall erkänna sin egen oförmåga, ge nom attsända sina förslager till statsrådet. Varen öfvertygade, att statsrådet ej skall erhålla nå. got initiativ af församlin.en; och hvad der exekutiva makten beträffar, skall dess eget in. itiativ blifva af ganska liten betydenhet. AnItingen skall församliogen sjelf berötvas lifsprincipen, eller skall den ej lemna något initiativ åt verkställande makten. Då styrelsen skulle lvilja undvika sammanstötningar och motstånd, blir det icke i statsrådet den skall låta bereda siva förslager, utan den skall taga sin tillflygt till utmärkta personer inom sjelfva församlinIgen. Varen också ganska visse, att de personlIligheter inom församlingen, som halva fört östan om sin egen framtid, icke med lätthet skola låta förmå sig att lemna den för att pedsälta sig i statsrådet och der helt obskurt utarbeta lagprojekter. Det gamla statsrådet var också kalladt att handlägga styrelsens förslager; men förhållandenas makt var sådan, att de vigtigaste förslager antiovgen icke förbereddes i statsrådet, eller, om de kommo derifrån, öfverändakastades af kammaren. Nu gifves det ett medel för er, att förläna Jert statsråd makt och myndighet, derigenom att j gifven det ordet, gifven det en tribun och pålöggen församlingen tystnad dervid (d. v. s. att af statsrådet bildas en särskild kammare). Med ctt ord, M. H., edert (konst.-utsk:s) förslag har hvarken praktiken eller theorien på sin sida. J grunden er konstitution på ett statsråd, som ej en gång har den verkliga styrka det besatt under förra styrelsen. Här afbrytes talaren af flere utskottsledamöter. Hr Dufaure (till Od. Barrot). Ni misstar er! Ni bedrar er! vi hafva ej förstått statsrådet på det sättet. Hr Odil. Barrot. M. H., min hedervärde vän, Duvergier de Hauranne har, som jag tror, brustit i rättvisa mot utskottet. — Talarea genomgår nu i en särskild betraktelse den ställning, hvari utskottet sjelf befunnit sig vid afgörandet af denna sak, och vill göra troligt, att ledamöterna der varit så delade, att en ganska stark mivoritet egt rum inom utskottet; samt att majoritetens beslut vid en annan tidpunkt förmodligen utfallit annorlunda. Hr Od. Bsrrot afbrytes ofta, och presidenten mäste gifva församlingen en varning emot dessa tätt på kommande hinder i diskussionen. Hr Od. Barrot slutar med en kort redogörelse för sin egen siällning såsom representant under den gamla styrelsen, hvarvid han använde alla krafter för att tillbakahålla den konstitutionella monarkien inom moderationens gränsor, och nu under republiken, der han på samma sätt finner sin mission vara att söka hindra demokratien f-ån öfverdrifter, samt lägger församlingen derföre på hjertat, att omfatta det tvåkammarsystem han rekommenderar. Tolrika och högljudda bifallsrop gifva sig tillkänna, och den lifligaste rörelse följer på hr Od. Barrots framställning. Han emottar lyckönskoingar. Sessionen uppskjutes under en fjerdedels timme. Då den återbörjar, har Hr DUPIN ordet, för att tala i Utskottsmajoritetens namn. — M. H., säger han, frågan, som afhandlas, är så vigtig, att man ej bör förundra sig om den delar de bästa tänkare i flere läger. De talare, som låtit höra sig, bafva bevisat, att både för och mot här kan försvaras med största talent. I synnerhet har jag med lifligt nöje hört min bedervärda vän Barrot. I hans framställniog har man träffat stora och ädla uttryck, vackra känslor, utmärkta sanningar, hvartill jag med varmt hjerta ansluter mig. Men i en hufvudpunkt skiljer jag mig från honom; det är den, bvyarom nu diskuteras. — (Leende). : Hr Odilon Bearrot bar redogjort för minoritetens tanka inom Utskottet; jag skall utlägga majoritetens, men icke i en utförlig framställning; ty jag var icke ämnad till Utskottets rapportör. Ur den politiska vetenskapens theoretiska synpunkt kan ingen neka fördelarne af en dubbel undersökning, af en tvåfaldig öfverläggning, den ena efter den andra, inom tvenne skildal: corpser, skärskådande en uppkommen fråga från olika sidor. Ingen kan neka, att detta system bör undgå fel i många fall. Ingen misskänner fördelarne af hvad man kallar Ye;prit snatorial, denna ande, som är mindre rörlig, mindre liflig, än den, hvilken eldar folkörsamlingar. Det är också i en andra kammare, som en ande af följd och tradition fortplantar sig. I theorien, således, har tvåkammar;ystemet betydliga fördeldf. Jag skall här icke kasta mig in på spekujationens område, för att följa en af de talare, som sist. lät höra sig, då han undersökte hvad som kunde eller icke kunde vara möjligt i fram-c tiden. Det enda afgjorda för närvarande är proklamerandet af republiken; men man kan, lc väl förståendes, sedermera modifiera dennas till-c varelsesätt och vilkor, utan att vidröra sakeksi srund. Härom är således icke frågan; och vill hafva ej att sysselsätta oss dermed. Oss angårlt vårt lands närvarande själstillstånd, och ickelg r 8 s PA SS OA letta tillstånd om två eMer tre år. Man kan äga, och man har ofta upprepat, alt konmstiutionernå stiftas för framtiden. För min del våstär jag, att de göras för den tid som är, g medan, allt sammanlagdt, det närvarande är: let mest trängande. (Bifall från venstern.)c Man hör volesarlnan fl. IT TA