Aftonbladet – 21 oktober 1848, sida 2

EE Jöshet, numera blott kraftlöst, och vände sig emellanåt om, liksom ville han se buru långt borta hans förföljare ännu var. I samma ögonblick som denne, hvilken hvarje årtag bragte närmare, hann upp honom, tycktes han fatta ett förtvifladt beslut, lade upp årorna, klet förut i båten och såg uppmärksamt i valtnet. Han är förryckt,, utropade kaptenen, veller också förvirrar honom ångsten, om han vill störta sig i hafvet och sålunda boppas undgå den bästa dykaren här vid kusten., Likväl var detta det enda räddninvgsmedlet, som återstod... Natten inbröt. Vattnet färgades redan dunklare; ännu några minuter, och han skulle säkert varit räddad ifrån sin fiende, i skydd af både himlens och djupets mörker, så framt bevekelsegrunden till flykt var mäklig nog att förmå syndaren snarare utsätta sig för bajarne, hvaraf det hvimlar i alla den beta zonens vatten. Ty värr var ingen minut att förlora, ty med några årtag miste Jose Juans båt vidröra vederpartens. Delta insåg väl äfven denne, ty han kastade sig hufvudstupa i hafvet och vågen slöt sig öfver honom. Nu kom turen till Jose Juan att lägga bort åran och ställa sig i fören af sin båt. I ena han. den höll han ett af de nät, som dykarena be. gegna till upphemtande af de musslor, som de lösgöra ifrån klipporna; i den andra et temligen långt streck. Efter ett koit dröjsmål, lät han nätet falla, behöll strecket och försvann likaledes under vattnet; under det de båda åt strömmen öfverlemnade båtarne: stötte tillsammans, FÖä Cerralbos klippor voro betäckta af nyfika, söm med :spänd ängslan åsågo det sällsaminia skådespelet. Guadalupes besättning yt!; rade;en: till yrsel gränsande fröjd. Canacan