Aftonbladet – 21 oktober 1848, sida 2

var att skaffa honom hans fiendes hufvud, men hvilket onda anslag kommer på skam. Jarlen. får dock se Olof Tryggvasons hufvud, men pål: dennes egna axlar, der det befinner sig bästa.. Olof utmanar Hakon till strid. Jarlen faårl. snart höra talas om: nederlag och att hans äldste, högt älskade son, Erland, under sjöslaget utel på fjärden blifvit dödligt sårad. Denna dödspost bryter jarlens kraft; han håller sig rakl så länge olycksbudet är närvarande, men sedan böjer han sitt hufvud. Den stolte jarlen brister i gråt; han känner att det spjut, som dö-l dade bans son, genomborrat hans eget hjerta ; . Hans män göra sedermera ett fynd: de finns i jorden ett skönt gyllene dryckeshorn, ochl gifva det åt jarlen till tröst; men på hornet stå runor ristade: brister för ditt brott din lycka, offra åt gode gudar det bästa. Den olycklige jarlen lämpar dessa runor på sin belägenhet; men han vet nu ingenting bättre at! offra, än sin andre son, den lille Erling. Han förer barnet till gudarnes lund; barnet gläder sig åt att få se solens uppgång och plocka hvita rosor, men dess hlla bjerta ryser för de stygga bilde: na, som stå så mörka och hotfulla i lunden. Lydigt knäfaller offret, smyckadt med sin krans, för Odens bild och upprepar den bön fadren förestafvar. Derunder tar jarlen fram sin dolk och är beredd att stöta till, men fadershjertat rörde sig och mordvapnet föll honom ur handen. Barnet upptager dolken och betraktar det blanka stålet med glänsande ögon, sägande: en sådan får jag bära när jag blir stor; och då, min fader, skalljag bjelpa dig emot dina fiender. Men den grymme fadren gör våld på sig och rycker gossen med sig in i busksnåret, för att visa honom röda rosor,. Ett ömkligt skri höres: offret är fullbordadt ... Det bringade icke lycka; jarlens sista vän öfverger bonom. Vi se omsider den en gång så väldige och starke mannen, förföljd och utmattad, söka en tillflykt i en ryslig underjordisk håla, ämnad till grifthvalf at en stackars qvinna, den jarlen fordom älskat, men sedan bedragit och öfvergifvit; hon har nu i olyckans stund velat rädda honom. Lidande till själ och kropp finner han ingen ro; han 3år upp i sömnen och befaller sin träl att sticka ibjel honom. Trälen, van att lyda, gör så. Och så slutar denne grymme afgudadyrkaren och blodsmannen, men tappre hjelten Hakon Jarl sitt stormiga, bragdrika lif. Hans älskarinna nedlögger en krans på hans kista. Mer Olof Tryggvason blef konung i Norge. Detta är ionehållet af pjesen, som är skrifven på de vackraste jamber i våra grannars språk, hvilket, mildt och vekt för ljufva känslor, dock icke saknar ord att med förfärande styrka uttrycka de vilda lidelserna. Vi hafva intet ondt att säga om öfversättningen, och om de spelande ingenting annat än godt. Hr Dahlqvist har med vanlig verve återgifvit sitt parti, Hakon jarls passioner hafva rasat i all sin råhet och styrka; hr Almlöf har fört sig så ädelt och blickat så entusiastiskt omkring sig, som en för Guds sak och en konungakrona kämpande riddare höfves; hr Svensson, såsom Bergthor smed, har visat gammaldags allvar och hjertlighet i sitt spel — nu som alltid har han egnat en prisvärd omsorg åt sin maskering: detta vackra gubbhufvud med sina hvita lockar är någonting att rita af... Vi kunde med beröm uppräkna flera af de spelande, : och ingen skulle disputera med oss derom. Och likväl, oaktadt pjesens förträfflighet, den vackra uppsättningen, aktörernas talang — oaktadt allt detta har Hakon Jarl rönt blott ett måttligt bifall, och skall kanske snart gifvas för halft hus. Orsaken härtill må till stor del vara, att Oehlenschlägers skaldskap i allmänhet icke är af dramatisk natur, att hans dramer således äro gjorda mindre för att ses än för att läsas; bans sorgespel i fråga kan minst vara beräknadt för teaterns : nuvarande fordringar; Idock bör publiken tåla vid att någongång njuta laf mästerstycken af solidare art, än de dramaltikens alster, som bafva dagens tycke, och hvilkas egendomlighet ligger i intrigen, de öfverraskande situationerna, knalleffekterna. Vare detta sagdt utan all förnärmelse; men vi hafva bevis på publikens säregna smak. Hr Ridderstad t. ex., ehuru en rätt vacker talang, lärer licke kunna sättas öfver Hakon Jarls författare, loch dock hafva vi hört hvilken pyramidalisk framgång br R:s monolog Carl XII vid Fredrikshall haft samma afton man hade blott 3 eller 4 fattiga applåder åt Oeblenschlägers sorgespel. Denna succes får väl förvämligast tillskrifvas de skrytsamma ord, poeten lagt i Carl den tolftes mun; det gör svensken så godt att ryssen får ovett, och det smickrar hans natiovalfåfänga att höra omtalas sin fordna tapperhet och ära, Och när detta sedan framsäges under ackompanjemang af kanondunder . . -.! Ett befordringsmål inom flottans civilstat. Det har under sednare tiderna ofta öfI verklagats, att vid befordringsmåls afgörande