Aftonbladet – 21 oktober 1848, sida 2

hönom i denna uppmaning, ty jag tror att hänför relse existerar lika mycket på den ens som på den andra sidan. Jag vill försöka att besvara de inkast, bemälte talare framställt amot utskostets förslag. Först her yttrats, att den korgi. skrifvelsen ipgalunda icnefattade någon proposition, minst. derpå, att staten skulle invecklas i det olycksaliga kautionssystemet, som vore splitternytt och för det. allmänna vådligt. Sannt är, att det i Sverge är något nytt, att garsntera ett aktiebolag en Viss: vinst, men sådavt har skett i snart sagdt alla andra stater. I sjelfva England, der industrjen är särdeles stark, har en sådan garanti icke varit nödvändig, men i engslska kolonierna hav den lemnats. Jernvägsbolagen på Ceylon och Trinidad äro af staten garanterade 5 procent; i Dimerai;y baflva de i stället för garanti a? staten erhåliit 2 200,000 pund sterling. I Frankrike bar staten på jornvägspd företag redan uppoffrat omkrirg 348 mill. froncs3 i Preussen hafva äfven stora summor blifvit af: staten för detta ändamål envärde, och i många andra länder är förhållandet erahanda. Den i em reservation anförda omständigheten, att uiländske män skulle komma stt utgöra bo!sget är al ingen. vigt, enär det står hvar och en öppet eit uti bolaget taga aktier. Tecknes icke aktierre af svenske medborgare, så bevisar det ju endast stt kapitalerna här i landet äro bättre använda, och det vore bra orimligt att vilja hindra utländniogen att använda sina kapitaler på ett sätt som vore för oss fördelaktigt, men hvilket vi sjeliva försmå, emedan vi anse oss med mera fördel kunna annorlunda emplojera våra medel. — En annan anmärknivg är, att det skulle vara det alira farligaste sättet för staten att biträda jernvägsbolaget att ingå borgen för detsamma och att det vore vida bättre att lemna ett kontant anslag. Ehuru jag visserligen icke är någon vän af det här i riket allmänna borgenssystem enskilda emellan, utan tvärtom högeligen ogillar detsamma, anser jag likväl den föresiagna garantien vara det lämpligaste sättet att understödja bolaget, hvaremot dei, i min tanka, sämsta af allt är, att lemna kontanta medek till ett företag, som man ej sjelf kan ombesörja. Man har ingen säkerhet för, att holaget med all möjlig ekonomi använder staters medei, hvaremot man har all anledning att tro, att det skall iakts taga den största sparsamhet då det endast bar sina egna medel att tillgå, för hvilka staten ej garanterar mer än 4 procent för den korta tiden af femton år. Skulle företaget bära sig sjeltt och gilv delägarne vinst, så kommer staten, såsom tillbörligt är, icke att dertill bidraga. Skulle åter företaget medföra förlust, så synes det billigt, att staten i någon mån ersätter den skada delägarne lida på ett företag, af hvilket hela landet har så stor nytta. — Med anledning af den invändning, som framställts emot Statsutskottets behörighet att föreslå anslag eller åtaga staten förbindelser utöfver den tid, som riksstaten varar, anhöller jag att end st f: ericra om det vid sista riksdag beviljade anslag till anläggande af ett nationalmuseum, af hvilket anslag endast en mindre del under den då uppgjorda statsregleringen skulle utgå, samt om den gararti på 45 år, Kopgl. Möjt lemnat Troilhätte kanalbolag. — Då K. M. i nådig skrifvelse öfverlemnade till Statsutskottet handiingarne rörande jernvägsfrågan, skedde det på det ait Sränderna mäåtte öfverväga hvad åtgärd å det allmännas sida, i afseende på detta för den inhemska handeln och industrien särdeles vigtiga ärende vore aut vidtaga; och ett förslag härtill äläg det säledes ovilkorligen utskottet att afgifva; ull följd hvaraf anmärkningen om utskottets obehörighet helt och hållet förfaller. — Att Örebro och Bult, sisom äfvem blifvit yttradt, äro tvenne obetydliga platser, är väl en sanning; men här är ej fråga om ait endast sammanbinda dessa platser med hvarandra — det skulle ej löna sig att derföre anlägga en jernväg — utan målet är att förena det stora distriktet kring Wenern med det folkrika och industriella distriktet kripg Mälaren och Hjelmaren eller att bringa i kommunikation och närhet med hvarandra de skilda delarne af hela det medlersta Sverige. — Till svar på det exempel, som framställts deruti, att dem enda jernbana vårt granvprike Danmark eger, emellan Köpenhamn och Roeskilde, skulle vara särdeles dyr samt gå med förlust, vill jag eriöra, dels att Danmark eger en annan jernbana, nemligen emellan Altona och Kiel, som burit sig bra, och dels att den förra banans anläggning blifvit mer än vanligt dyr, emedan jorden i denna trakt af Seeland har ett orimligt högt värde. Om okkså medgifvas måste, att befolkningen i Köpenhamn är betydligt talrikare än i Stockholm, att icke tala om Örebro och Hult, så kan likväl ej heller nekas, att de distrikter, som den härstädes föreslagna jernbanan kommer att sammanbinda, äro vida större och folkrikare än de Roeskilderbanan omfattar, samt att trafiken här är större. Någon jemförelse emellan endast de orters folkmängd, der banorna börja och: Isluta, är Helt och hållet orimlig. Det rop, som i I Danmark låtit höra sig om Roeskilderbanans utsträckning fram till Korsöer, kan ej, såsom den J värde talaren fruktat, komma att har ega någon I motsvarighet, emedan den här föreslagna banan är TI något i sig sjelft afrundadt helt, hvilket aen dan— ska deremot verkligen icke var. Huruvida banan kommer att utsträckas från Hult till Götheborg och Ifrån Örebro till Stockholm, beror icke såsom den nu föreslagna banan från Hult till Örebro derpå, om det är nyttigt och nödvändigt att sammanbinda Itvenne omfattande och rika distrikter, emellan hvilIka för närvarande ingen kommurikation finnes, Jutan derpå, om jernvägarne ega så stort företräde Iframför andra kommunikationssätt, att det är skäl att anlägga dem, der ganska goda sådana redam förut finnas, såsom fallet är emellan Hult och Götheborg och emellan Örebro och Stockholm. Våra lefterkommande lära dessutom icke rätta sig efter, hvad vi företagit eller börjat, utan endast efter deskäl, som kunna frambringas för eller emot hvad som föreslås dem. Med anledning af yttrandet att. jernvägarne visat ett menligt inflytande på åtskilJliga länders finanser och att mänga enskilda skulleIgenom dessa företag blifvit ruinerade, får jag förklara, att jag ej hört någon klagan öfver ett sådant jernvagaårnes inflytande från mer än eft land, nemligen England, der de under förlidet är timade stora kriser tillskrifvas jernvägarne. Deras stora utsträckning i detta land visar emedleruid just deras nytta och nödvändighet, ty orimiigt är att tro, det en tom mani skulle hafva bemäktigat sig al:a Englands kapitalister, som annars i allmävhet gjort sig Tkända för säker blick och beräknande förmåga. De