Aftonbladet – 21 oktober 1848, sida 2

EEE kunde icke utan en glädjebäfvan betrakta en täflan i simning, som erinrade honom om bans hemlands öar, och de båda alpacherne jublade högt af förtjusning. Knappast en minut var förbi, innan ett hufvud visade sig på valtenytan: det var den förföljdes. Han sam med förtviflans hela kraft fram emot Espiritu Santo, då han med ens, liksom fattad af en häftig hvirfvel, sjönk under vattenbrynet och försvann. Ett lätt, hvitt skum och små vågor, som kokande rörde sig öfver stället, der han förlorats ur sigte, förrådde en kamp under vattnet. Egde den rum emellan Jose Juan och hans motståndare, eller värjde sig den olycklige emot ett af de glupska odjur, vid hvars åsyn menniskan ryser, Där bon i säkerhet betraktar det ifrån ett skepps fördäck? — Skummet tilltog allt starkare och färgades med blod: Anblicken deraf oroade åskådarne. Slutligen delade sig vattnet ånyo, och upp stack först ett bufvud, derpå ett annat. Det första var Jose Juans, det andra flyktingens. Man märkte jemväl snart, att den sednare blott genom benens rörelse böll sig uppe På ytan, ty Jose Juans tåg hade trefaldt festsurrat flyktingens armar vid kroppen. Denna bragd, som egt rum under vattnet, uppväckte såväl på stranden som fartyget ett bifallsdunder, hvari hördes ropen: tiva Jose Juan! que viva!n hvarunder :kaptenen vände sig till mig och sade: ,Jag bade ju sagt er, att den var förlorad, som Jose Juan förföljer.n Natten, som nu inbröt, undandrog oss händelsens vidare utveckling, men vi hörde efier vågra ögonblick jemmertoner, som, blandade med hånskratt, trängde öfver från stranden, och det dofva bullret af flera menniskors strid emot en enda, hvarpå allt tystnade,