Aftonbladet – 18 oktober 1848, sida 1

plkens lifsprincip. Jag har ej Duvergier de Hau;Jrannes snille; men ingen kan påstå sig vara rleldad af en djupare öfvertygelse än jsg. är hela samlingen medborgare af 21 års ålder och som ej äro behäftade med hvad vi kalla pincapacite. Om franska folket belt och bållet skulle sal... (oh! ob!) ... skulle man bekomma det högtidligaste och sannaste uttryck af dess vi!ja. gripa hvad som går detta närmast, nemligen ett omedelbart, enigt och odeladt ombudsmanInaskap. En sådan representation innefattar hela inyckenheten, framställd i en del: och den ilutgör en tidsbesparing. Har man två kamrar, Iså skall snart en mellankommande ... en konung eller en kejsare... fatta de begge ändarne af er sönderbrutna spira, af det suve,räna folkets spira, och deraf sammansätta ev spira åt sig för egen räkning. Jag åberopar I härvid intyget af en Sibylla (man ler), af en Sibylla så gammal som verlden (nytt leende), loch som kallas historien. M. H:, man har anfört exempel, som skulle syfta derbän, att förmå oss antaga tvåkammarsystemet. Jag högaktar engelska folket ganska mycket; men jag afundas det icke dess I qvinliga thron... (Bullrande munterbet, hvarlunder frasens slut går oss förlorad.) Huru viljen j — fortfar talaren, då församlingen något stillat sig — huru viljen j, att Jag skall jemföra den föga artige fransmannen, hvilken nekar qvinnan :ala politik . .. (ob! oh!)l I med den artige John Bull (man ler), som låter bela politiken bero af en qvinnas mun? (nyt leende.) Nej, jag vill ingenting låna från England, ingenting, om ej dess tro på framtiden; och jag erbjuder det heller ingenting igen, om ej vårt exempel från det förflutna. Hvad Amerika vidkommer, så gör jag mer! än värderar det, jag älskar det... Men i mitt tycke studerar man Amerika för mycket i perspektiv . .. Efter några utvecklingar rörande Amerika, fortfar talaren sålunda: M. H., man har visserligen förebrått oss att icke vara mer än en hand full republikaner sedan gårdagen. Man bar tydligen bevisat oss det; vi voro ej talrika ! nog att ensamme styra Frankrike. Men hvil-! ket underverk! den 23 Februari om morgonen hvilken öfverraskning för oss, när vi erforo huru många republikaner spruckit ut under natten (man ler). Det är då tillätligt och begripligt, att mina vänner och jag värdera och ! älska morgondagens republikaner, ! Detta likväl med ett vilkor, M. H., vilkoret, att det ej skall vara någon annan skilnad än bjerta och ärlig välvilja. Med förutsättning häraf, äro våra vänner af morgondagen oss kärs, ganska kära, till och med mera kära än vännerna sedan gårdagen (oh! ohl), af det skäl, alt man sätter vida mer värde på den skatt man finner på vägen under resan, än på den man har i sitt hus (leende). Nåväl! Nu... huru kommer det sig, att bland gårdagens republikaner det icke funnits en enda, som velat två kamrar... En röst. Ni glömmer Armand Carrel. Antony Thouret. Och huru kommer det sig, att bland morgondagens republikaner (jag talar välförståendes ej om någon, som bär intar säte; jag talar om folket derute), icke finnes någon, b som ej vill en församling bestående af blow) en kammere? te Jag ber mina vänner af morgondagen ej sätta mig i: nödvändigheten att välja mellan republikens välfärd och deras vänskap. Det8 vore en tanke, hvarvid jag ej ville dröja. Nej; jag uppgifver ej denna vänskap; tvärtom jag hoppas i sällskap med mina vänner af morgondagen rösta för en enkammarförsamling, hvilken skall utgöra borgen för varaktigheten af en: enig och odelad republik. er Jag slutar nu med ett årgument, som har en helt och bållt serskild styrka, ty det är et verkligen matematiskt argument. Hören då, VM. H., denna stora sanning. Det suveräna olket utgör en oändlig periferi, hvars centrum natioralförsamlingen är; på det att nu den suveräna viljan vent och hastigt måtte komma från den punkt, hvarifrån den utgår, till den punkt, dit den syftar, är icke mer än en väg den ginaste, Denna väg hafven j redan gissat ... ty i den moraliska, likasom i den fysiska verlden, är räta linien den kortaste vägen rån en: punkt till en annan. (Leende.) Jag ber att man måtte svara på detta angunent. (Ny och bögst bullrande . munterhet.) Diskussiohen uppskjutes till morgondagen. Dagen derpå, den 26 September, fortsättes öfveräggningen om artikeln 20, och om det amendenent, som i och för denna artikel blifvit framställdt de f brr Duvergier de Hauranne, Rouher och Creton. Amendementet lyder: Art. 20. Franska folket öferlåter lagstiftande makten till två församlingar, f hvilka den ena bär namn af Representanternas ide ammare, och den andra De äldres råd.n utt Enligt amendementets författare, skulle, efter den ålunda uppställda 20 art., åtskilliga stadgar följa, ;rande de: begge kamrarnes inbördes verksamhet Å ch förhållanden, och hvilka stadgar räckte ända lSin: II och med art. 40. öfv Tvenne talate, hrr Lherbette och Marcel Barthe, opträda, den ena för amendementet, den andra emot. essa tal. väckte mindre uppmärksamhet. Ett långyvagt albrott i diskussionen uppkom genom den ifråUn, komna verifikationen af Ludvig Napoleons: och ski aspails val till representanter. Sedan denna mel: nfråga var afgjord, återkom man till diskussionen mn artikeln 20. Här uppstodo nu serskilda talare ver den allmänna fråvan am två Larmimare: Och