Aftonbladet – 16 oktober 1848, sida 3

EATTEGANGSOCH POLISSAKER. Betjenterna Kindborg oah Brisman hafva kom mit under tilltal för oljud oh okynne, hvartill de skulle gjort sig skyldige i fredags natt. Vid fredagens polisförhör erkände båda, att de utan sina husbönders vetskap varit ute den ifrågavarande natten; och Kindborg hade den uppriktighe:en att omtala, att de bland annat varit på biribi — angifvelsen i öf:igt medgaf han för sin del. I lördags sökte han dock justera sitt erkännande angående besöket på biribi, hvilket han måhända fått höra kunde kosta borom dyrt; han förklarade nu, att det ställe, der han och kamraterna — de hade varit flera — under natten innevarit, kallats biribi, men ville ej vidgå, att der föröfvats något olofligt spel. — Brisman nekar till det ena som det andra. — Målet är uppskjutet för bevisnings åstadkommande. — En f. d. stenhuggare vid namn Erik Petter Emanuel Lundgren hade för omkring en månad sedan blifvit antagen vid bäraregiliet och icke gifvit skäl till någon anmärkning; men i anledning af en resa till Norrköping, den Lundgren utan giltig orsak företagit och hvarunder han lefvat friskt, samt den omständigheten att resan skett dagen efter den stora penningestölden i slutet af förra månaden, hos en fiskköpareenka Sjöström (hvarvid 8,500 riksdaler tillgripits, efter hvad uppgifvet är) — i anledning af allt detta, i förening med de upplysningar som om Lundgrens antecedentia kommit i dagen, har han blifvit tagen i fängsligt förvar. Vid polisförhöret i dag upplystes att Lundgren tvänne gånger varit straffad för stöld och att han på falska betyg kommit i tjenst vid bäraregillet. Man hade vid visitation i hans bostad funnit några guldoch silfverpjeser, hvilkas åtkomst ansågs misstävkt; äfven innehade han ett antal blanketter till orlofssedlar. Lundgren uppgaf sig vara född i Kronobergs läni; han hade tjent några år vid Kronprinsens hussarregemente, men kommit derifrån för en nyckels skull. Efter många frågor och omsvep förklarades detta så, att nyckeln varit en dyrk och begagnats vid ett inbrott, hvarföre Lundgren fått slita 40 par spö; men en kamrat hade egentligen varit den brottslige, ursäktade han sig. Att han varit inblandad i något annat brottmål, ville han ieke medgifva. Men en polisuppsyningsman erinrade sig nu att Lundgren varit hiktad i målet angående stölden hos guldsmedsenkan Richter vårtiden förl. år; domstolarne hade då förgäfves sökt upplysning om hans föregående lif, och från det nämda tilltalet gick han fri, i brist af bevisning. Hvarföre utelemnar du dessa omständigheter? frågade polismästaren honom; vi få ju ändå reda på din lefverneshistoria. Det är så som jag föregifver, svarade dn tilltalade. Som du föregifver, återtog polismästaren; ja, bara föregifter lär det ockeå vara. Vidare upplystes, att Lurdgren verit ställd under tilltal för ett obyggligt rån, som ett par månader före den Richterska stölden föröfvades på en krog vid Norrlandsgatan, och hvarvid en dalkarl, Mattsson vid namn, miste sitt guldur och blef så illa sårad med knif, att han dog deraf. (Om den dalkarlens lik var för öfrigt en särskild historia; det hade blifvit affördt till Carolinska institutet för att obduceras; sedermera hade någta af dalkarlens landsmän reklamerat det, men då de fingo liket, lärer det i deras ögon varit alltför illa tilltygadt; de bade mycket bimlst sig öfver att det ena benet låg på högra sidan och tvärtom, hvilket visserligen icke var något brott, men i alla fall högst orätt.) Med Lundgrens ofvanberörde resa hängde så tillSammens, att han en dag i slutet af September lät skicka ett till honom adressesadt bref upp till bäraregillets kontor; brefvet var undertecknadt med namnet Emanuelsson; det innehöll att Lundgren skulle komma ner till Norrköpipg för att överva:a bouppteckningen efter en fasier eller mosier och taga arf efter henne. Lundgrens husbonde beviljade honom för den sakens skull ledighet att resa. Men Lundgren hade, efter hvad ban vid äterkomsten erkände, sjelf skrifvit brefvet för att få någon förevändning för sin resa, hyilken han hu uppgaf sig hafva företagit för att visa sina bekanta i Norrköping alt han vore fri; de hade nemligen trott honom sitta arresterad.