Aftonbladet – 16 oktober 1848, sida 2

FRANSKA TEATERN. Un ange dans le monde, un diadble å la maison: en engel ute i verlden, en djefvul i sill hus — detta är titeln på en ganska god och underhållande treaktskomedi, som den fransyska skådespelaretruppen gaf på mindre teatern i lördagsafton. Titeln angifver redan på ett begripligt sätt ämnet för den dramatiska bebandlingen. Hvar och en inser på förhand att en engel i denna verlden och således äfven en engel ute i verlden, måste vara ett fruntimmer, och likaledes förstår man att en djefvul i sitt hus,, till och med om ordet diable, för att ej vara alltför ohöflig mot könet, icke ölversättes med djefvul, utan med pen liten satan eller något dylikt, icke kan vara en fröken eller mamsell, nemligen såvida det icke är en gammal satan, utan att det måste vara en fru. Så är det ock. Ena fru, och en nygift på köpet, nemligen för sex månader sedan, är bjeltinnan i stycket, och denna roll utföres af truppens jeune premiere, m:lle Maria Morsiani, med ganska stor talang. Vi träffa i sällskap en ung dame, som drager glas blickar till sig och nästan magisk tfångst deras beundran genom sitt intagande väsende, skönhet, behag, förbindlighet, den finaste umgängeston, elt sätt att säga den vanligaste sak så att det med ett eget poetiskt doft, en egen parfym, ett eget välljud förtrollar åskådarnes eller åhörarnes sinnen. Hvad hon är förtjusande! hvad hennes man måtte vara lycklig! Detta är det allmänna utropet bland slägtingar, vänner, bekanta och obekanta. Den ende, som tyvärr sy nes mivdre dela denna förtjusning, är mannen sjelf, som ivertom blir tankfull och allvarsam vid alla dessa utrop. Den karlen måste vara en hård cch känslolös man! — Alldeles icke, mina läsarinnor. Han är tvertom en ädel, uppoffrande, känslofull man, som af bjertat älskar sin intagande hustru. Men han har ett litet men, för sig sjelf, som han icke vill omtala för någon annan, och detta men förklaras när man får se den unga frun hemma i huset. Förbindligheten, mildheten och begäret att gå andras önskningar till mötes tyckas der hafva blifvit aflagda på samma gång som högtidstoiletten, och man ser i stället ett exemplar af en verklig liten hustyrann, så komplett som en till yttersta grad stegrad nyckfullhet och bortskämdhet kan skapa en sådan af ett fruntimmer med uppfostran — en vacker Xantippa, som fullkomligt skulle fordra sin Socrates för att uthärda hennes oefterrättlighet. Att detta skall leda till en brytning, kan man också lätt föreställa sig, och det utgör egentliga föremålet för både händelsens knut och upplösning. Emed lertid träffas äfven bär detta försonande element, som slutligen bjelper annars ofta inträffande missförhållanden i det äktenskapliga lifvet, nemligen kärleken och ett i grunden godt bjerta. Alt detta är med mycken takt och finess behandladt af författaren, om man ock måhända tycker, att den lexa, som den unga frun erhåller, är något för lindrig, och RER a a r——