Aftonbladet – 12 oktober 1848, sida 3

all HagoL mRIACES OlUnRUCIS UCSLWUL OH SHULLCTABUNdets förenkling icke vid innevarande riksdag vidare lärer vara att förvänta. Denna slutsats kan Bondeståndet omöjligt godkänna, utan att förråda sin pligt som Folkets ombud; och ståndet måste derföre, i min tanka, uppmana Statsutskottet, i följd af dess eget erkännande af det factum, som 69 S Regeringsforrnen ensamt antager såsom nödigt, för att påkalla samfäld röstning af det förstärkta Statsutskottet, att icke anse det vigtiga ärendet afslutadt, förrän utskottet med sin förstärkning fullgjort sin giundlagsenliga pligt. Först sedan förstärkta utskottets ledamöter af Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet, eller ett af dem, vägrat att rösta, kan fråga uppstå att det i 69 afsedda Rikets Ständers beslut icke kan tillvägabringas; mer då har ock frågan blifvit ryckt ur laglighetens område, och det blir då nationens sak att bestämma sitt handlingssätt, i fråga om skatternas utgö:ande. Intilldess utskottet på sådant sätt fullbordat sitt åliggande, måste det af tre stånd fattade beslut, vatt förslagsvärdena å spanmålsoch öfriga indelta räntor icke måtte till uppförande å riksstaten definitift fastställas förrän den väckta frågan om indragning till statsverket af dylika indelningar och deras ersättande genom kontanta statsanslag blifvit af Rikets Ständer slutligen afgjord, anses vara gällande; och jag förmodar, att Bondeståndet, under intet vilkor, skall för sin del medgifva upprifvandet af detta beslut. Instämmande i hvad reservanterna inom utskottet anfört, och öfvertygad att Statsutskottet vid en närmare pröfning skall inse vigten af att behandla ärendet i den noggrannaste efterföljd af rikets grundlagar, anhåller jag om äterremiss af memorialet M4 331 och yrkar, att dessa mina anmärkningar må få åtfölja till utskottet. JOHAN JOHANSSON från Örebro län: Statsutskottets nu föredragna memorial och det deri framställda förslaget stödjer sig på den förutsättning, att i afseende på förevarande fråga om skatteväsendets förenkling något Rikets Ständers beslut vid innevarande riksdag icke vidare lärer vara att förvänta. Det är beklagligtvis ganska möjligt att så blir händelsen; men intill dess att resultatet är gifvet och oäterkalleligt, böra vi dock icke förlora hoppet och icke heller upphöra att, efter vär yttersta förmåga, söka arbeta på ett mera gynsamt. Visserligen hafva de tvenne ständ, som vanligen kallas de första, som äfven borde vara det till följd af sina högre kunskaper och lyckligare samhällsställning, hvilkas pligt det således vore att föregå de andra stånden både med upplysningar om landets sanna -bästa och med ett upphöjdt;:0oegennyttigt nit för dess befordrande; dessa stånd, som framför andra borde lyssna till billighetens och folkets röst: de hafva nu, som vi med smärta finna, beträdt en annan bana, hvilken; hvart hon än må leda, åtminstone icke leder dem till folkets kärlek och tillgifvenhet; icke förenar dem med det, utan tvärtom allt mer och mer vidgar det svalg, som derifrån skiljer dem. Jag är icke benägen att måla i svart och ärnar således ej söka uppdraga någon tafla af följderna, som häraf kunna härflyta. Det var en gång i ett längre aflägset tidehvarf en konung som yttrade de orden: Staten det är jag. Så tyckas äfven de båda privilegierade stånden säga med sina handlingar, om ej med sina ord: landet det är vårt och vi kunna med det göra hvad oss lyster; vi kunna tolka dess grundlagar efter vårt behag och medgifva åt våra medständer så många rättigheter, som kunna vara förenliga med vår fördel. Till dessa hörer rättigheten att bevilja skatter och medgifva anslag. Den vilja vi förunna dem. Det hände, som man vet, att staten icke blef en tillhörighet för den ofvannämnde konungens efterkommande, att de upphörde att kunna bestämma öfver dess öden, men att staten icke desto mindre fortfor och sannolikt skall fortfara i årtusenden. Så skulle det möjligtvis äfven kunna i framtiden bända de privilegierade stånden, att landet icke blef deras, men att det blef. folkets,och att de kunde finna sig lyckliga att få utgöra en del afl. detta folk, fastän de icke längre finge efter godtfipnande disponera deröfver. Jag vet dock icke hvad som kan hända och skall ej söka med mina gissningar intränga i framtiden; men hvad jag vet är, att detta stånd skall göra sin pligt och skall använda alla-lagliga medel att få fullgöra den. Ett! sådant medel är Bengt Gudmundsson8, på bordet tivilande, förslag, till hvilket jag hänvisar. det. förstärkta, afskär det således möjligheten för oss att få fullgöra det uppdrag; våra kommittenter-lemnat Det är det sista medlet. Låtom oss ännu en tidfastbålla! Vägrar Statsutskottet att sammankalla det! vår oförmåga och förfära de skattdragandes penriksdag kunnat för dem något uträtta, hvarken lindra deras bördor eller ens förenkla det tryckande i deras uppbördssätt. Jag yrkar således återrånliss af närvarande utlåtande och en förnyelse af den anmodan till utskottet Bengt Gudmundssons mötion innehåller: STRINDLUND hade för sin del ogillat skattejemkningsfrågans behandlipg inom de-2 stånden, men insåg att af ytterligare försök endåst opyttig tidsutdrägt skulle blifva följden. Man borde ej Vidare föröka kostnaderne för denna riksdag, som redan varat i 330 dygn, och der föga annat blif.it uträttadt, än att 480,000 rdrsblifvit beviljade öfver föregående anslag, samt 1,250,000 rdr till rustningskostvader. Man tycktes nu vilja förena sig om en återremiss af förevarande betänkande. Är dettan. yttrade talaren, blott för det Utskottet ännu en gång skaH blifva förhånadt?-— Skall det nöds gas uppträda på Riddarbuset och skåda de bängande vapensköldarne, blott för att fruktlöst nödgas, vända tillbaka derifrån?, :Skattejemkningen.. är en sak, så god att om den nu ej går fram med hjelp af lägen, skall den snart nog göra det: på annat sätt. Statutskottet kon,ej vädja tillsannan auktoritet än Rikets Ständer, och der stannar man 2.emot 2. — Bondeståndet, som i denna. fråga. arbetat efter yttersta förmåga, borde nu endast vända hem till kommittenterne, och låta utlåtandet bero. BENGT GUDMUNDSSON: Det vore för hver och en Kärt: att få komma Bott frän detta trassel emellan de 4 stånden. Kostnaderne, blefve allt drygåre för staten och Kommittenterne, mien han trodde sig äfven hafva fullgjort sitt uppdrag genom att i det yttersta kämpa för den goda saken; det vore pligtvidrigt att låta frågan skjutas undan, då en utväg ännu förefunnes. Allt skulle vara afgjordt inom 4 å 5 dagar; till de 2 millionernes bevi jande hade Utskottet behöft endast 30 timmar. Strindlund skulle troliven ; händelse Utskottet åter finge oss, att få befordra deras rätt och bästa i en vigtigt fråga, så kunna vi visserligen två våra händer, trygge i medvetendet att ha gjort hvad vi förmått; ! men något mer återstår oss ej då att göra, och det! är mig oförklarligt hvadvi i sådant fall än längre! hafva att bär beställa.Det återstår oss då ingenting annat än att lemna en ort, der vi endast kundel ba den bedröfliga. förrättningen att ytterligare åse! ningar, återvända till dem och meddela der den sorgliga underrättelsen, att vi ej heller vid denna