Aftonbladet – 9 oktober 1848, sida 3

tet med bondeståndet sig förena.n te LiIiTTERAT a Skildringar ur den Nyaste Tidens historia, från Julirevolutionen 4830 till närvarande tid. Öfvers. Stockholm 4848. Af detia arbete hafva 4 hälten, utgörande första Delen, redan visat sig i publiken, Såsom det är förfat tadt af J. CL. Rohmann (kyrkoherde på Fyen), hvilken förut gjort sig fördelsktigt känd som historiker genom Skildripgar ur Danska historien, har man eanlednirg att i hans närvarande skrift vänta en! innehållsrik och underhållande framställning af de händelser, som med skäl hålla allmänbeten så intressered i vår tid Boken börjar med en kort och väl skrifven historik öfver Ludvig XYVHI:s och Carl X:s politiska ställning, eröfningen ef Algier, och slutligen de ryktbara ordonnanserna, som utgjorde närmaste anledningen till Julirevolutionens utbrott. Härmed är inledniogen afslutad, och den egentliga berättelsen börjar med revolutionens utbrott och seger i Paris, hvarpå snart följde Carl X:s afsättning och bortresa, samt nytt konungaval, dervid Ludvig Filip af Orlecns vann thronen. Nära samtidigt med dessa store händelser i Frankrike, utbrast äfven en revolution i Belgien, som verkade detta lands skiljande från Holland. I Tyskland gäste det på många ställen: både i Braunschweig och Sachsen timade ej obetydliga hvälfninger; i det förrs landet bortjagades en förhatad hertig, och bens slott påtändes. I Frankrike ordnades emedlertid den nya regeringen : ministeren bildades sf general Gerard, hert. af Broglie, prof. Guizot, baron Louis, grefvarne Mol och Sebastisni, samt Dupont (deput. från Eure); dessutom intogos deri äfven Jacques Lafitte, Casimir Perier, Dupin d. ä. och baron Biguon, men utan portfölj. Lafayette upphöjdes till befälbafvare öfver alla nationalgarderna i hela riket, så att två till tre millioner medborgare ställdes under bans befäl. Emedlertid uppkommo för den nya regeringen snart stora orsaker till förlägenhet. Det var en naturlig följd af sjelfva hvällningen, att innan en ny sakernas ordning henn sätta sig mycken stagnation skulle uppkemma i all månna rörelsen, och i synnerhet en mängd arbetare sakna förtjenst och medel till lifsuppe bälle. Gäsving uppstod bärigenom. — Iiuull kom, att de slagne Jegitimisterne och ankängarne af-den Bourbonska Jlinien smånirgom reste bufvudet, på ena siden, under det altrepublikenska sympatier vaknade och sökte skaffa sig luft, på den andra. Stiraxt i börjen al regeringens verksarchet inträffade rättegången mot exminisirarne: furst Polignac, Peyronnet, Guernon-Roanville och Chantelsvze voro på väg att lemna Frankrike, likasom deras fydde monark ; men de bäktades och insattes på Vincenues. Lyckligare voro Fosussez, Moctbel och Capelle, hvilka undkommo, De fängslade anklagades för missbruk af makten,, och målet hänsköts till pärskammeren såsom domstol. Detta väckte missnöje hos det lägre folket, och den 47 Okt. skedde sammoanskockninger kring Palais Royal, hvarvid med höga rop yttrades: pPolignacs hufvud! ned med exministrarne! lefve repubhken! Ställningen blef allt mera kritisk. Oroliga svärmar begåfvo sig från Paris ut tll Vincennes. Utan kommendanten gen. Dumesnils rådighet, torde exministrarnes Kf här hafva sväfvst i stor fora, Hela delta uppror qväfdes väl snart; likväl ansågs ställnin gen så betänklig, att redan efter några månader den nya ministeren förändrades, och Lafitte uppträdde såsom konseljpresident, då kamrarne öppnades den 3 November. Domen öfver Carl X:s ministrar fälldes mot slutet af December; ingen dömdes till döden; lifstids fängelse blef likväl Polignaces, Peyronnets, Chantelauzes och Guernon-Renvilles öde. Men en stor del of pariserbefolkningen, som fordrat de en legades lif, ansågo pärskammarens dom för mild; och endast med största möda dämpades de croligbeter, som mid sjelfva årets slut khöljde hufvudstaden i politiskt töcken. Lugnet återkom väl, men mycket missnöje qvarstod dock alltid I sinnena. Öviljan mot den nya regeringen ökades, då en reorganisation företogs med na