Aftonbladet – 9 oktober 1848, sida 2

ur landet och hvarje församling efter de flesta rösterna få utlåta sig i frågan, samt de delar; som ville tillhöra Danmark, inkorporeras med detsamma såsom provins, de öfriga åter sluta sig till Holstein och tyska förbundet, med fortfarande för öfrigt af samma suveränitetsförhållande som hittills. Detta lärer danska kabinettet icke vilja gå in på, emedan Danmark vill hafva Slesvig ända till Eiderfloden och göra det hela till dansk provins; men det vore önskligt, för att komma till en slutlig fred, att Danmark lät förmå sig till denna jemkning. Derigenom skulle skandinavismen vinna för framtiden hvad den med rätta tillkommer, och ett framtida split förekommas, på hvilket annars intet lyckligt slut kan förutses. Anledningen till dessa betraktelser är en artikel i den Berlinska National-Zeilung, ett moderat demokratiskt blad. Man återfinner der angående den Slesvigska frågan just den ensidiga förutsättning, som vi här ofvan påpekat; men tillika förekomma der åtskilliga reflexioner, som, när man tager denna förutsättning i betraktande, eller under antagande att Slesvigska folket skulle vara ovilligt att förenas med Danmark, äro så vigtiga att de förtjena uppmärksamhet, hyarföre vi här meddela ett utdrag deraf. Den tyska tidningen begynner med den spådomen, att vapenstilleståndet ännu icke torde bafva inträdt i sitt sista stadium, och att en ny regering i hertigdömena alldeles icke torde vara omöjlig, Frankfurter parlamentet, menar den, har slutligen antagit vapenstilleståndet på grund af ett yttrande af herr Camphausen, att danska regerigen icke skulle vara obenägen för några modifikationer i vilkoren, nödiga för lugnet i hertigdömena. Parlamentet skall derigenom hafva visat sin benägenhet att göra slut på det förderfliga kriget, så snart hertigdömenas rättigheter blifva på fredlig väg tryggade ; hvarefter förekommer följande: Så mycket man ock i början var förvånad öfver denna eftergifvenhet å Danmarks sida, så kunde man vid lugnare eftertanka deri varseblifva en klok politiks bevekelsegrunder. Harmen och jäsningen i sinnena öfver vissa punkter i stilleståndstraktaten hade inom hertigdömena uppnått en så betänklig böjd, att det syntes ganska naturligt om Danmark afstod från åtgärder, hvilka väckte fruktan för en allmän resning i landet.n Det synes emedlertid, som om man hade tilltrott den danska regeringen för mycken vishet. I ett cirkulär till sina diplomatiska agenter förklarar nemligen danska utrikes ministern alla rykten om modifikationer för fullkomligt ogrundade, och uttalar oförbehållsamt, att Danmark icke ämnar ingå på några sådana. Tidningarne hafva också upplyst oss, att grefve Moltke blifvit utnämnd till regeringspresident och är beredd att emottaga platsen. Danmark har dessutom tillsatt tvenne andra ledamöter ur det fanatiskt-danska partiet, och dessa tre herrar hafva redan för auktoriteterna i hertigdömena kungjort sin utnämning; men de synes hafva förgätit, att regeringen måste bestå af fem ledamöter, och att dess beslut äro ogiltiga innan de blifvit kompletterade. För Preussen uppstår härvid den egna och stora svårigheten, att vara skyldig uppfylla ett ingånget åtagande, utan att hvarken fredliga eller våldsamma medel dertill stå till buds. Inom hertigdömena finnes nemligen ingen enda tysk man benägen all ingå i regeringen, så länge en sådan man som Carl Moltke står i spetsen derför ); men att tvinga någon att emot sin vilja öfvertlaga ett embete, dertill bar Preussen icke mera makt än någon annan. Således kommer detta hufvudvilkor för stilleståndet att blifva ouppfylldt. Den nya regeringen kan ej komma till stånd. Vi tro oss icke begå något misstog, då vi påstå, alt vapenstilleståndet i Malmö blir för den gamla diplomatien ett schack, hvars motstycke historien sällan haft att uppvisa. Preussiska diplomatien får böta, för det den antagit vilkor, som den icke är i stånd att hålla; danska diplomatien för det den varit så blind, alt alldeles icke på förband se efter att de vilkor, på hvilka den höll, äfven kunde utföras. Så mycket om det förflutna.n Hvad nu framtiden angår och den politik, som Tyskland har att iskttaga i danska frågan, så tro vi det till en början vara bäst, att låta sakerna utveckla sig sjelfva. Danmark skall blifva tvunget alt först bryta stilleståndet, om det ej vill göra några koucessioner. Detta synes oundvikligt. Ty om de två holsteinska regeringsledamöterne ej stå att finna, så blir Danmark, för att genomdrifva sin vilja, tvunset att uppdraga regeringen åt den af detsamma utnämnda kommissionen allena. Att tyskarie i hertigdömena ej skola underkasta sig dessa seslut, synes säkert(?). Landsförsamlingen och orovisoriska regeringen finnas ännu qvar1 Kiel. )anmark nödgas då företaga en beväpnad exJ Grefve Carl Moltke anses i Tyskland såsom den mest opopulära man, hvilken Danmarks regering IL. ndaAa uvntca till an cådan hafattnins ARL sg