Aftonbladet – 9 oktober 1848, sida 2

ME OMM MO ET VM VARD ve VÄSK HllBRAl, VUIC det dem alldeles icke emot, om denna vilja gjorde det med samma verktyg, som förut eller med andra.n SLESVIG-HOLSTEINSKA ANGELÄGENHETERNA. Ju mera man studerar detta ämne och hvad som deröfver talas, skrifves och underhandlas, desto omöjligare synes det vara att tvisten derom kan slutas innan man får en utgångspunkt bestämd, öfver hvilken de tvistande äro af olika tankar. Denna utgångspunkt är det slesvigska folkets egen menivg i frågan. Läser man tyska tidningsartiklar eller talen i nationalförsamlingen i Frankfurt, så finner man der öfverallt förutsatt såsom en gilven sak, hvarom delade tankar icke ens kunna uppstå, att befolkningen i Slesvig och Holstein med en röst önskar att få fortfarande utgöra en stat under gemensam styrelse, såsom hittills, och att denna styrelse och författning må vara belt och hållet afskild från det egentliga Danmarks, på samma sätt som Ungerns från Osterrikiska artländernas, eller Norges från Sveriges, fastän under samma suverän. Genomgår man åter Berlingske tidningens eller Fädrelandets spalter, eller skrifter af Molbech, professor Krieger och många andra, så finner man de s. k, slesvig-holsteinska opinionsyttringarna, hvilkas försvar Tyskarne antagit sig, framställda såsom egentligen utgående från adeln och byråkratien, således från en minoritet, men alldeles stridande mot det egentliga folkets tänkesätt inom Slesvig, af hvilka mer än hälften från den sidan påstås vara Danskar, danskt sinnade och villige att såsom provins läggas under Danmarks styrelse. Långa undersökningar hafva blifvit från båda sidor anställda och volymer skrifoa och tryckta, för att försvara dessa motsatta påståenden. Dessutom håller sig dep ena parien (Slesvig-Holsteinarne) vid det påståendet, att alla Danmarks konungar, såsom hertigar af Slesvig-Holstein, vid sitt uppstigande på tronen besvurit 1460 års författning, som går at på att Slesvig och Holstein skola höra tillsammans och vara en odelad stat i alla sina inre förhållanden, samt med sina egna landständer; äfvensom de fästa sig vid det factum, att hertigdömena hittills haft sin serskilda regering, skiljd från konungariket Danmerks eller de egentliga danska asfländernas. Danskarne deremot fästa sig vid 1720 års traktat och påstå, dels att 1460 års författning i sjelfva verket ingentiug betyder, emedan den representativa författning, som derigenom tillerkändes Slesvig, sedermera de facto mer eller mindre kommit ur bruk under envåldstiden; dels också, att det förhållandet, att Slesvig förblifvit i åtnjutande af sin serskilda författning, ej varit en följd af något rättstillstånd eller fördrag, utan af Danska konungarnes tyskhet). Det inses då lätt, att dessa båda påståenden utgöra tvänne bestämda motsatser, emellan hvilka någon förlikning aldrig genom bokstafvens tolkning kan äga rum, så länge parterna hvar å sin sida oeftergifligt hålla vid sina hittills antagna meningar och den ena helt enkelt bestrider den andras påståenden, och då kan ingen annan utväg. återstå, än antingen våldets, eller ock att höra folket sjelf. Det sednare förslaget lärer äfven, såsom man sett af tyska tidningar, varit gjordt af Preussen och understödt af Evglands utrikesminister lord Palmerston, med det tilllägget att sådant borde ske fairly, eller opartiskt, d. v. s. att alla trupper borde bortföras ) En betänklighet i detta afseende, som icke förut hos oss blifvit framhållen, men som förtjenar uppmärksamhet, blir det måhända emedlertid altid, att alla de danska konungarne och äfven den nuvarande verkligen aflagt en sådan ed som den ofvannämnda såsom hertigar till Slesvig, icke såsom konungar öfver detsamma, och en sådan ed kunde väl svårligen sägas betyda inte:. Om Slesvg verkligen redan hade hört under Danmarks kron2 på det sättet, sum Darskarne tolka det enligt 4720 års traktet, så är det gifvet att konungers af Danmark suveränetet hade skolat betraktas såsom identisk i Sesvig ochi Danmark. rr a a SENS NNNNNATRAAET r n a aa he rr nt