Aftonbladet – 7 oktober 1848, sida 2

blek som döden och halft medvetslöst stirrande framför sig. Jag måste hafva fått något giftigt, svarade naturaliesamlaren, kanhända förliden afton vid aftonmåltiden — något förbannadt blad eller ört eller dylikt, som råkat komma ibland vegetabilierna och fastna på min gaffel. Skall. jag skicka till d:r Thorfio? frågade herr Förro med vänligt deltagande; eller vill ni sjelt iöreskrifva något? Ert utseende är ganska betänkligt. Bag skall gå öfver till apotheket, svarade den andre, voch skaffa mig ett motgift, och sedan taga mig liten motion 1 fria luften. Jag hoppas det är ingenting att tala om — intet af betydenhet.n Vid dessa ord tog han sin hatt, drog den ned öfver sina ögon, och lemnade rummet och huset. Det första som för ögonblicket erfordrades var att lugna sig — att, om möjligt, igensopa spåren af rubbningen i sin fysiska organism, och lugnt öfverväga hvad som vore att göra. Med förbiseende af de olycksbringande följderna af detta besök, som kunde draga efter sig en anklagelse för mord; i fall han icke vidtoge skyndsamma mått och steg, måste han nödvändigt räada sin heder som medborgare. De satans sympathifåglarna, hvilkas åsyn i ett ö gonblick förflyttat honom tillbaka till det ställe, der han för hr Dujour hade uttryckt sina åsigter om fru Serafinis sympathi för hennes man, voro för honom ett bevis, att någon hade sett honom, då han losssde det skott, som gjorde honom till dlamantens arfvinge. Men hvilken af dessa tre seskamrater var det väl som hade följt honom dit? Månne den impertinente Banko? Eller den Jlakoniske Nos? E!ler den satans negern Francisco? Det var i det hela detsamma — den gemena vexeln på tjugotvå Contos hade blifvit presenterad, och olyckligtvis kunde ban icke neka att acceptera den, så högt han ock af en eller annan orsak stod i kredit hos auktoritesterna. Hr Clostihg skyndade genom gator och gränder till det Kyrstall, der håns hästar stodo, sadlade sir Minasklippare med egen hand, och tog en ridt ut! till Bota Fogo, för att hemta frisk luft. Vilåta honom rida; tills han sjelf fiöner för god! att vända tillbaka, och begifva oss under tiden till