OLULCLKUUVIIN UC do ULIUDLP 2040. i Hans Nicol. Ris. Kong!. privil. Apothekare. BLANDADE ÄMNEN: KINESISKA BREF TILL ELISA GONZAGA. (Under denna titel förekommer i Öresundsposten en serie humoristiska bref af Orvar Odd, af hvilka den sednaste fortsättningen bär meddelas i utdrag.) IV. Förtjusande! Ni skall icke neka mig nöjet att åter uppvakta er med en epistel, ehuru det kan synas påträngande. Jag har sagt er det, det är den-enda förströelse jag eger i dessa rysoch fasansvärda tider, och jag blir dervid. Rysoch fasansvärda!, Ja, i sanning är väl detta, om något, ett år att jaga koleran på folk af lutter förskräckelse och dåligt humör. Har man väl någonsin hört omtalas en värre koalition af meuter och potatissjuka, thronfall och våtväder, förvecklingar, och boskapspest! Det sjuder och puttrar i hela Europa, som i en stor hvitkålsgryta. Hurudan skall soppan blifva i sin tid? Jag fruktar, uppriktigt sagdt, det värsta; dålig, mycket dälig! Under sådana förbållanden kan man visserligen för ett ögonblick hälla sig till det trösterika deri, att der finnas de, som äro värre bekyttade än vi. När, jag till exempel betänker, att den lilla mamsell Indebetou, hon som sjunger så vackert och som borde kunna skapa sig en verld af idel sällhet, af ekipascher, landtslott och beundrare hvar hon kommer, att hon nödgats i sjelfva det konstälskande Milano ligga om nätterna gömd i en källare, för att undgå död och nesa! När jag tänker på min lysande vän Ole Bull, den briljanterade vasariddaren, som i Paris nödgas lägga konsten på hyllan och. bli instrumentmakare! (historiskt!) När jag tänker på Louis Blanc och Louis Philippe, och Guizot, hvilka alla tre för några månader sedan voro sådena ståtliga och betydande män och nu nödgas i England framsläpa ett obskurt och säkerligen föga glädjerikt lif! När jag tänker på exhertigen af Augustenburg, som icke mer hos sina vänner i Frankfurt är säker till lif och lemmar. När jag tänker på Abd-el-Kader, som har mistat sin arabiska stridshäst och på Herwegh, som har förlorat sin reputation allt sedan han för första gevärssalfvan kröp under fotsacken på sin frus resvagn och såg sig namoraliskt nödgad att lemna sitt kära Tyskland viod för våg.... När jag tänker på allt detta! Visserligen! Så hafva vi det bättre i det gamla Sverge, der vi ännu så temligen besitta hvad som är vårt, om också det går en smula trögt med de nya jernvägarne, om också vi dricka vårt kaffe nå-: got förfalskadt med cichoria och dragas med en riksdag, nog mycket uppblaudad med v. Hartmansdorff!... Der fru Carlen kan ostördt underhålla oss med sina snillrika romaner, ht Crämiaer med sinå vådeviller och hr Pratte med sin pedalharpa! Der inga blusmån (på skånska slommapågar!) förärga oss med några mer eller mindre besatta upptåger, och der rågen står för ögonblicket i knäppa bio riksdaler riksgäldssedlar! Jag vill medgifva det, en menniska med måttliga pretentioner, med en blod af vanlig nordisk temperatur borde nöja sig med detta, se glad ut, slå armarna i vädret och utbrista med herr Gänthber: QO jag vill lefva, jag vill dö i Norden! Och lik väll Och likväl händer det att man under dessa så föga lockande europeiska förhållanden kan i detta så öfverlyckliga land, hvartill Skåne hörer med Helsingborg, finna sig liksom mindre å son aise, jag vill icke precist säga melankolisk, ty den genren är en gång för alla bortlagd alltsedan herr Böttiger blef en af de Aderton och med detsamma kastade sina, gamla förgråtna näsdukar i vrån, men i alla fall en smula malcontent. I sådana ögonblick har jag, som sagdt är, den glada utvägen att skrifva till er, min dyra väninna, men som jag både för er och min egen skull icke vill slita ut denna angenäma mojeng, så begagnar jag deremellan tvenne palliativer. Det ena är att göra. vers, det andra är att drifva omkring på landsvägarna. . Hvad det första af dessa alternpativer angår, så bar jag på den sista tiden visserligen icke varit synnerligt fliuig; medgifves! Imedlertid tar jag nägon gång af gammal vana mitt rimlexikon fram och låter fabriken gå. — Andra delen af mina samlade sånger ligger, oss emellan sagdt, färdig i min pulpeta; (talesätt å la Beskow!) — Sea här ett litet prof deraf, om det lyster er att höra, skönaste Gonzaga! Det har till öfverskrift: Tre dagars kärlek. En gång var jag likväl på allvar kär, — det hör till min pinoshistoria, — med feber, suckar, blyga begär och mångtusende accessorial Hon hette Molly och var till figur och hela sitt väsen förtrollande. Jag blef hennes slaf, jag vet ej hur; det Var ett eget förhållande. Hon satt vid pianot, det englabarn, och sjöng ett ömt perdendosin; den bäste kan falla i frestelsens garn, (det styrker mång belgonlegend oss i!) Förtjust bakom hennes stol jag stod, och hjertat blef allt rebellskare; så när jag mig kastat med eldigt blod för hennes fötter som älskare. Så gick jag i dagar, så gick jag i tre, och mot kärlekens makt jag stretade, mig smakade hvarken kaffe eller the och sigarren mig jemnt förtretade. Jag hostade torrt, blef mager och tom, ren Jockarna syntes spräckliga; min läkare sade: Res till Rom! symptomerna äro förskräckligan. Då tog jag på fjerde dagen min hatt och begaf mig direkt till den skönaste, att bjuda henne mitt hjertas skatt och ett hem af Helikons grönaste. Hon satt vid pianot. Med hand och pedal Nummer-tre-galoppen hon hamrade ..:.-. Så blef jag befriad från kärlekens qval och aldrig de mer mig belamradev. Detta var nu den ena af mina ofvannämnda på Hativkurer. I fråga om den andra, känner Di: gammalt att jag har min älskvärda soushandlar och hans mycket berömda sprakfålar. Och ni ska veta, min nådigaste, att jag begagnat dem än e å edan min oförglömmeliga Åbyresa, den d gång sedan min OförgOmmy.ot Ae vcklig, si