Aftonbladet – 3 oktober 1848, sida 1

lett sista försök, för att till ett öfverensstämmande beslut förena de begge åsigter inom denna församling, hvilka, enige i afseende på sjelfva ländamålet, endast skilja sig i afseevde på den större eller mindre kraft, man vill gilva åt uttrycket deraf i grundlagsredaktionen. Det är icke grundadt, att provisoriska styrelsen skulle, till följd af någon popularitetsj;g!, någon svaghet, någon eftergift, beslägtad med fegheten, hafva gifvit fart åt de svärmeTrier, som kringsväfva denna vigtiga fråga. Det Jeger ingev grund, att den provisoriska siyrelsen skulle genom uttrycket arbetets organisation hafva upphelsat folket. Sanningen är, att dagen efter den 24 Februari, i det ögonblick då folket omstörtade tronen och upprättade republiken, framträdde det för den provisoriska styrelsen, i fulla stoliheten af sin nyss Vunna seger, och att bland denna otoliga mängd Ifonnos män, hvilka af okunnighet eller hänföIrelse fordrade, bvad som omöjligen kunde efterkommas: arbetets organisation. Hvad svarade vi? Vi svarade, att hvad man begärde var loverkställbart, och att vi aldrig skulle upphetsa Iolket genom ideer, som icke innehöllo någon realitet, utan endast voro egnade att väcka storm loch oro; vi svarade, att arbetets organisation lär en chimåe, som anfaller eganderätten; men å andra sidan att menskligheten eger heliga och oförytterliga rättigheter, för hvilka lagstiftaren icke egde att draga sig tillbaka, och att bland deras sntal äfven finnes rättigbeten till arbete. Men bvad förstodo vi härmed? Det var jag, som den dagen svarade folket; och jag bör saledes veta hvad som svarades. Svaret lydde så: Vi förstå härmed icke att åt alla medborgare öfverlåta ett ovilkorligt anspråk emot staten, i följd af hvilket de skulle ega att Jaf denne fordra det slags arbete, som de funve lämpligt att begära: — att en sådan rät-. tighet, om den sattes i utöfning, skulle inom 43 månader uppsluka icke blott hela afkastnin(gen, utan hela kapitalet af all den förmögenhet, som finnes i Frankiiken, Deremot förIklarade vi: att hvar samhällsledamot är berättigad att vistas inom republikens område och under hägnet af dess lagar, utan att älventyra döden genom hunger, och med tätt att af sta-ten fordra arbete under tider af tvungen arbetslöshet, jemte en samling lagar, hvilka betrygga undervisning åt alla, bistånd åt barnet och qvinnan, samt hjelp åt ålderdomeny. 4 j ; j . Med dessa ord antogo och uttryckte vi inför det segrande folket rättigheten till arbete. Jag vet ganska väl, att oaktadt de olikhe-ter, som förekomma i våra redaktionsförslag, finnas icke några i våra tänkesätt; jag går än längre: jog inser att de bedröfliga omständigheter, som vi genomgått, tynga. på nationälförsamlingens politiska och intellektuella atmosfer; jag inser att Juniuppträdena, som vi icke kunnat glömma på ett par månader, och som. verldshistorien måhända icke skall förgäta på två sekler, kunnat likasom qväfva de mest deltagande, ädelmodiga och välviljande tänkesätt. Men vi böra höja oss öfver dessa misstroenden,. som dagen, som stunden alstrat. Vi få ej blunda för tillvaron af dessa nödlidande skaror; de finnas; man måste taga dem i betraktande och sysselsätta sig med dem... Gifves det, vid denna fråga om rättighet till arbete, . något äfventyr i uttrycket, så gilves det ett ännu större i tystnaden. Problemet är att försona de rika och de arbetande. Men rikedom och arbete, som förryckta teorister sökt söndra, äro i grunden desamma . . . Jag befarar ingenting för eganderätten; men om än den kan anses betryggad, följer väl deraf att man icke bör bekymra sig om det sätt, hvarpå eganderätten bör visa sig och konstituera sig bland våra öfriga sambällsinrättningar? Följer väl deraf, att eganderätten icke kan rättas? Jag bar yttrat, att den kan rättas, och man har höjt klagorop öfver detta uttryck; emellertid står jag fast dervid. Aganderätten är omvexlande till siva former, eller snarare, den är framåtskridande; detta skulle vara det rältaste uttrycket. Öfver allt skolen j varseblifva, att den blifvit rättad. Sålunda erkändes fordom en eganderätt till slafvar; den bar försvunnit. Man erkände en fars eganderätt till sina barn; den bar försvunnit. Man erkände för den förstfödde en eganderätt till största delen af sina syskons arf; den är afskaffade. Men erkände eganderätt af uteslutande beskaffepbet för en del af adeln; äfven denna bar försvunnit, jemte andra privilegier, Från alla dessa bristfälligheter har eganderätten blifvit rensad; månne den derföre är mera inskränkt, mera svag? Nej, tvärtom. I kamma mån som eganderätten kunnet rätas och förbättras: i samma mån, som tidehvarfven framskridit, hafva lagstiftarne inskrifvit i lagarne nya slag af eganderätt. Den Fganderätt, h arom nu är frågan, är rättigheen att ega tillvarelsen i behåll genom bruket af den arbetskraft, som Gud förlänat menniskan. Huru bör denna rättighet antecknas i vår srundlag ? Hvad vi begära, M. H. är, att bögt erkänna, vad j alla medgifven inom er: alt våga skrifva grundlagen hvad hvar och cn tänker och . äpner; d. v. s. rättigheten att vara till, genom pjelp i nöden eller genom arbetstillfälle, på vilor, som styrelsen sjelf bestämmer. Deuna ättighet finnes i England, alltsedan drottning lisabeths tid,: och den har skyddat England not de olyckor, hvilka ständigt och allt svåare och svårare hemsökt Irland, der ingen attigtaxa varft införd. . Antingen j inskrifven eller icke inskrifven i rundlagen denna rättighet till arbete, så är et uppenbart att dess ställning förblifver