Aftonbladet – 28 september 1848, sida 1

annan Avgränsa gr a TE EENESNEEAENE NOEN IDEBATTER I FRANSKA NATIONALFÖR SAMLINGEN den 42, 43 och 44 Septemb.r, N OM ANSPRAK PA ARBETSTILLFÄLLEN, GENOM STATENS FÖRSORG. (Forts från grdag Tocqueville. Men om februarirevolutio jär socialistisk, hvad skulle den då vara? Är den, som mången har segt, en tillfällighet alle.sst, blott ett personombyte? Det tror icke jag. När jag i sistl. Januari yttrade, under möjoritetens knot, och under dylika afbrott som nu, att revolutionens sto:m har vaknat, att en statshvällning nalkades, att vi stodo på en vulkan, — månne jag väl befarade en revolution derföre att den eller den personen innehade makten, alt den eller den händelsen försatte landet i oro? Vist icke, Anledniogen till min förmodan var äsynen af den djupa förnekelsen öfverallt af den första revoutionens grundsatser. Myndigheten, äreställena, ivfistandet, hela det politiska lifvet hade blifvit inskränita inom så trånga gränser, att knappast något annst land visade motstycket dertill. Till och med inom det: aristokratiska England, som vi fordom så ofia hade den dårskapen att anse för ett mönster: till och med der äger folket sin del i allmänna ärenderna; om det icke styr dem, så kan det åtminstone låta de styrande höra sin röst. I Frankrike var tvärtom alil inskränkt inom en ytterst trång krets af privilegierade — och deri såg jag förebudei till en revolution. Jag såg att korruptionen: gjorde nya iokräktningar med hvar dag, att intrigen ner och mer utträngde medborgaresinnet, att allt bief lägre och lumpnare. d Det var tillståndet i de högre regionerra. I de lägre, hvad fann man der? En hop, väl icke befogadtill fullt så många klagomål som man påstått, men en hop om hvilken det öfriga samhäilet alltför litet bekymrade sig; en hop, som lefde ailiför afstängd ifrån statsrörelsen, och som i själ och bjerta mer och mer afsöndrade sig ifrån dem, hvilka man betraktade såsom dess ledare; som mer och mer öfverlät sig åt siva tycken, och förlodde sig åt alla .dem, som erbjödo sig till dess vänner. men i sjelfva verket icke voro annat än svärmare och folkför:edare. Då jag såg dessa två samhällsklasser — der ofvan och der nedan — vandra så afsöndradt från hvarandra, ja gå alldeles motsatta vägar, då sade jag och: kunde jag säga att revolutionens storm hade vakna: — ätt en statshvälfning stod för dörren. Ar det för att äterföra ett liknande samiailsskick, som februarirevolutionen skett? Det tro: jag icke, och vill ej tro det. Sjelf har jag icke, jaz erkärner det, arbetat på februarirevolutionen; inen jag önskar ändå att den måte vara gjord på fullt allvar; ty en revolution, som från sin födelse är ofruktsem, kan ej frambringa annat än en ny revolution — bana väg för efterföljare. (Bifall.) Februarirevolutionen bör utföra hvad den stora franska revolutionen åsyftat — innebära verkställigheten af våra fåders mening. Talrika röster. Ganska bra! Ganska bra! Tocqueville. Franska revolutionen ville att inga politiska ständ skulle finnas; restaurationen, julirevolutionens fortsättning ville motsatsen; vi böra instämma i våra fäders önskningar. Fransia revolutionen ville att samhällsbördorna skulle vara rättvist fördelade på ala medborgarne; det har icke skett; äfven häri böra vi sluta oss till våra fäders syften. . Franska revolutionen har deremot icke velat omedelbart sysselsätta sig med hvar medborgares personliga välfärd; den ansåg sig bafva gjort nog för sitt ändamål, då den åt samtliga mecborgarne öppnade tillfällen att vinna upplysning och frihet; den. har trott att med: upplysning och frihet bör hvar medborgare draga försorg om sig sjelf. Allt detta har fraoska revolutionen velat ; den har icke baft tid awt utföra det. Vi ega ud: 088 tillhör att utföra det. Den önskada att med statskonsten förena barmhertigheten: i afseende på statens förbiodelser mo: den lidanda byste den mera storsionade och rättvisa åsigter, än som tclort sig gällande under någon äldre szmhåällsordning. Det är dessa åsigter, sum vi böra tillegn2 oss och förverkliga; icke derigerom att vi sätta statens visdom i stället för hrar och en medborgares enskilda omtanka; utan derigenom att vi, med de medel staten eger att tillgå, bispringa dem, hvika skulle nedsjunka i ytierligt el:nde, om: simhället icke räckte dem sin hand. Men fisnes väl i allt detta cågon socialism? Röster från yttersta venstern: Jo, jol Talrika rop: Nej, nej! Tocqueville: Nej, der är icke socialismen; det är kristlig barmhertighet... (Nya aforott från yttersta venstern). . Ordföranden: Det är tydligt att talaren och de som afb-yta hanom, icke förstå hvarandra; men man måste lemna honom frihet att fortsätta. Tocqueville: Nej, häri fianes ingenting, som liknar socislismen: ingenting, som berättigar staten stt tyrannDisera individen till individens förmenta bästa skul; här är icke — jig upprepar det — Tiga OM annat än kristendomens tillämpning på särsbället. Ja, det är ntdvändigt att februarirevolutionen innebär någonting ny:t och storartadt; men detta stora och nya är kristendomens tillämpning på demokratien; och jag upprepar än en gång: det finnes ingenting häri, som liknar sociaismen. Malhieu, motionärn till amendementet, yttrade selt kort, sedan Tocque ille slutat, att i det tal, om han nyss afhört,, icke svarats ett ord på hvad lan föreslagit och ådagalagt. Ledru Rollin besteg derefter talarestolen, och :ÖN ett långt tal; hvari man väl igeafann hans anliga häftighet och bildrika språk, men allt för itet sammanhang eller utredviog af det egevtliga EE RR NAN