Aftonbladet – 27 september 1848, sida 3

än genom förbud; ty de förlela ändamälet och föranleda till smuggling, så att den redlige köpmannen icke kan bestå. Denna förbudsprincip innebär dessutom en rättighet att skattlägga vissa medborgare, på det att näringsidkaren skall vara fri från utländsk medtäflan, och på samma gång från skyldigheten att tillgodogöra sig de uppfinningar, som vetenskap och konst ständigt frambringa. Med ett ord, den alstrar olust att vidtaga förbättringar. Man hör ofta sägas, att, då staten genom lagar uppmuntrar till industri, åligger det också staten att uppebålla samma industri och tillse, att dess idkare icke gå under och ruineras. Onekligen är detta yrkande grundadt på rättvisa, och det liberala partiet bar derföre också alltid erkänt denna grundsats. Det har aldrig påyrkat absolut tullfrihet, oaktadt en sådan på theoretiska grunder ganska väl skulle kunna försvaras, utan blott sådana tullsatser, hvarigenom fabrikanterne, utan att ruineras, komma i täflan med utlärdningen, och deraf föranledas att med energi och omtanka sköta sina fabriker. Denna priccip gillar jag för min del, och tror tiden vara inne att hylla den. Genom det hittills rådande förbudssystemet, har fabrikanternes uppmärksamhet mindre haft till föremål att tillverka den bästa vara för det billigaste pris, än latt söka erhålla förbud, eller så höga tullsatser som möjligt, för deras tillverkningar. Om denna energi, som icke varit obetydlig, i stället vändt sig ät fabrikernas förbättrande, så skulle vår industri icke stå på den punkt, bvarpå den nu befinner sig. Vidare hör man klagas öfver vår brist på kapitaler, vårt hårda klimat och vår felaktiga kreditlagIstiftnipg, och förmenar, att deri ligger omöjligheten för oss att kunna täfla med utländningen. Vår brist på kapitaler är till en viss grad att tillskrifva det hittills följda förhudssystemet och deraf föranledd sorglösbet. Försök att skapa kapitaler har iman icke gjort, och af inrikes vexlar, genom hvilka den utländska fab:ikanten nära nog kan fördubbla sitt kapital, har man bär uraktlätit att sig begagna. Omtankan har icke riktats derhän, att mot nedsatt pris sälja sin vara på kortare tid, och derigeInom tillegna sig möjligheten att kunna på ett förmåvnligare sätt tillgodogöra sig sina kapitaler, utan tvärtom. Nu mera beror det väl icke på den enskilde, att häri göra förändringar; men om alla förena sig, kan det ske, synnerligast om den mäktige sporren, som kallas konkurrens, kommer med i spelet. Detta om vår brist på kapitaler och vår bristfalliga kreditlagstiftning. Hvad klimatet beträffar, så tror jag icke, att detta inverkar väsendtligt på våra inhemska näringar. I fråga dernäst om nödvändigheten af tulltaxans oföränderlighet, så tror äfven jag derpå. Jag skulle icke vilja medgifva förändringar i tulltaxan utan de mest bevekande skäl, och håller före, att här, likasom i andra länder, särskild motion borde utarbetas för hvarje artikel, man vill hafva annan tullsatts åsatt. (En sådan oföränderlighet kan likväl icke vinnas, förr än tulltaxan så inrättas, att nationen dermed kan vara belåten. Men detta ändamål uppnås icke genom förbud och höga tullbestömmelser, utan först, när dessa göras så låga, att de endast motsvara fabrikanternas verkliga behof af skydd. Då, men cke förr, kan oföränderlighet i tulltaxan låta tänka sig. Derförinnan, och så länge. man ifrån ena sidan oupphörligt sträfvar att ensidigt förändra tulltaxan, måste man vara lika uppmärksam ifrån den andra sidan. Vidkommande slutligen närvarande tids otjenlighet att öfvergä till ett liberalt tullsystem, till följe af de utomlands, genom inträffade oroligheter starkt fallande varuvärden, så hafva redan hrr Schartau och Ekholm upplyst, att dessa oroligheter mera skada produktionen, än konsumtionen. Om missvext, eldsvåda eller andra större olyckor inträffa, hvarigenom konsumenternas förmåga att köpa för.ingas, så uppstår för ett ögonblick det förbällande, att varorna icke kunna afsättas; men i krigstider hämmas produktionen, och ett motsatt förhållande inträffar ganska snart, att nemwligen varor icke finnas i tillräcklig mängd att tillgå. Historien lärer detta. Aldrig bade priserna i Eogland varit så bögt uppdrifna, som under sista kriget. Rörande apledningarne till detta förhällande, hafva stora och lävgvariga strider blifvit förde. De hafva å ömse sidor kämpats väl och s!utats med erkännande, att orsaken härflutit från ptoduktionens inskränkning, till följe af denstörda krediten. Då en hastig krisis inträffar, händer ock, att många fabrikanter icke kunna fullfölja sin rörelse. Deras egendom öfverlemnas ät kreditorer, de stora varulag:en försäljas på auktion, och priserne falla; men produktionen Hämmas på samma gång och de stiga snart öfver hvad de från början voro. Om åter produktionen allid rättat sig efter konsumtionen, men produktionen, enligt hvad jag nyss anfört, måste antagas vara i utlandet förminskad genom de derstädes existerande krigiska oroligbeter, så kan, hvad man befarat, icke inträffa, det nemligen, att :vårt land skulle öfversvämmas af utländska fabrikater. Dessutom bör icke förglömmas, att produktionen icke först nu börjat avt förminskas. Den bar gått nedåt under hela förra året, till följe af handelskrisen och den till 12 å 48 procent uppjagade penningeräntan. Man behöfver således icke frukta, alt varulagren skola vara fyllda. De äro det nu, mird:e än annars. Då jag således icke kan godkänna de grunder, man ifrån prohibitiva sidan åberopat, följer deraf, att jag tillstyrker förbuiens borttagande. En speciell anmärkning : har jag härvid att framställa, med afseende ä det i Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse bibehållna förbud mot utförsel af tackjern. Man har fästat sig härvid, och jag får derföre erinra, alt jag redan vid remissen af den kungl. skrifyelsen beklagade detta undantag, som jag ännu tror utan fara kunna tagas bort. Jag grundar detta mitt omdöme derpå, att, oaktadt lörbud mot tackjernsexport icke existerar i Norge, något tackjern derifrån icke utföres, och det norska tackjernet täflar likväl i god-l: het med det svenska. Man skulle dessutom af den tillåtpva och skedda exporten af smältstycken, som utgör en öfvergångsprodukt ifrån tackjern till stångjern, kunna sluta till, huru mycket tackjern skulle komma att utföras. Jag har af konsumenterne i England hört, ott det är dyrare att af smältstycken tillverka stängjern der, än att köpa detsamma utsmidt från Sverige, hvarföre produktionen deraf måste vara billigare här i landet, än der. Men orseken, hvarföre smältstycken det oaktadt exporteras, är, att engelsmännen derigenom kunna få hvilka dimensioner som helst på stångjernet, utan att behöfva derpå vänta, hvilket blefve händelsen, om dessa dimensioner först skulle härstädes beställas. En omständighet bör dock tagas i betraktande, den npemligen. att produktionen af stängjern härstädes icke blott är lika med andra fabriker underkastad de vanliga hindren af klimatiska förhällsanden m. m., utan ock är inskränkt genom lagar, och så länge dessa qva:stå, skulle den utländska fabrikanten komma i bättre ställning, än den inhemska, hvilket vore högst oräitvist. Jag skulle derföre önska, att om förbudet mot utförsel