Aftonbladet – 27 september 1848, sida 2

pstora det goda förhallande, som här äga rum bemellan den svenska kyrkans erkebiskop och den man, som inför konungen skall framställa ,kyrkans och läroverkens angelägenbeter.n Detta är allt hvad artikeln innehåller, som kan anses röra sjelfva saken. Hvaruti de bedröfliga förnärmelserna mot prosten Ljungdal i den första artikeln bestå, bar insändaren deremot icke uppgifvit. Anmärkaren bade uppgifvit att tjenstgöringsmeriterna voro ganska ringa. Detta är icke motsagdt. Anmärkaren hade beskrifvit prosten Ljungdal såsom en bland dem, hvilka utmärkte sig för sin ifver inom den konservativa falangen i Prestestandet. Äfven detta medgifver insändaren. Det harp, söger hon, sin falla riktighet, att ban ej tillhörer dem, som gifva sig den vackra, men mycket missbrukade benämningen libe ale; och att ban för ärligheten att öppet uttala sin nöfvertygelse i allmänna angelägenheter. skulle af de s. k. liberala blifva smädad och med bitterhet klandrad, derpå har han bordt vara beredd), m. m. Känner läsaren igen detta språk hos åra värda prelatultras och deras. exspektanter? De äro allesammans, ända upp till erkebiskopen, de ärligaste själar i erlden 3; och öppna sedan, ja som en öppen bok. Och rär de få lägga sina hufvuden tillhopa, och med sin andeliga sjelfbelåtenhet sätta sig till doms öfver de liberala, samt emot dem utgjuta en hel hop nonsens, då först må de riktigt väl. Det är likväl en egenb.i, att om pressen tager sig friheten framhålla dessa deras konservativa böjelser, så beskärma de sig: högt öfver smädelser och förolämpningar, alldeles som om de i sitt innersta sjeif ve es; kände, att det ligger en orältvisa i deras cxklusiva sträfvande för sina ståndsfördelar. Så är äfven här förhållandet, ty all den smädelse, som förekommit om hr Ljungdal, handlade derom, att han gick de konservativss ärender. Men, under förmodan att den insända artikeln troligen icke tillkommit honom ovetande, bafva vi, långt ifrån att deraf föravledas till ogillande af den förra insändarens anmärkningar, tvärtom, i följd af den sednare artikeln, funnit oss mera föranledde att instämma deri. Ty om den framställda förmodan vore ogrundad, att hr Ljungdals riksdagsmanname: iter och konservatism till en god del förbjelpi honom till pastoratet, så tyckes insändaren här hafva haft ett ypperligt tillfälle, att frambålla hansöfriga förtjenster. Det är godt och väl att i det hänseendet åberopa så kallade lärdomsprof, eller, med and:a ord, examensbetyg; men det kunde löna mödan, att något närmare skärskåda det egentliga värdet af sådana. För vår del äro vi af den tankan, att del för religionsvården ligger stor betänklighet vid det företräde, som dessa betyg förskaffa i och för regala pastorater; ty derigenom hafva de vigtigaste själasörjareplatserna blifvit förvandlade till en reträtt för skoloch gymnasiilärare, hvilka under hela sin ynvgre tid icke baft något tillfälle att göra sig bekanta med allmogens vanor och behof, men deremot genom befattnivg såsom barnlärare ofta få ev viss fallenhet att hbandtera och anse sina fullvuxne medborgare på samma sätt, som de varit vane att anse och behandia skolpojkar. Häruti måste ock till en stor del ligga förklaringen af det förhållande som erfarenheten visat, att större delen af presteståndet vid riksdagarna är fiende till de liberala och demokratiska reformerna, under det man träffar ganska många liberala bland det lägre presterskapet, som står folket närmare, Pluraliteten af detta stånds riksdagsmän äro nemligen för det mesta innehafvare af större pastorater, och halva förug varit lektorer och konsistoriiledamöter inom stiften, hvarföre de i följd af föregående kamratskop välja på hvarandra, samt sedan hjelpas åt att vid riksdagarna strida för bibehallandet af det högre presterskapets herravälde öfver församlingen och af dess fördelar och ståndsprivilegier i staten, det förra genom en dogmatisk intolerans, det sednare genom en anti-liberal politisk riktning. Då för öfrigt insändaren förklarat, att hans. skrift in extenso bör införas i en annen tidning, i fall den icke inkommer i Aftonbladet, och det är billigt att allmänheten får tillfälle bedöma, huruvida vi orätt -karakteriserat skriftens innehåll, så har den i dag blifvit under kuvert insänd till redaktionen at tidningen Tiden, för hvilken den synes passa förträffligt. Vi kunne imedlertid icke sluta denna artikel, utan att tillika fästa uppmärksamhet på den ganska fina beräkning, som ligger i den här ofvan citerade ordställning, hbvsruti talas om förhållsndet cmellan den svenska kyrkans erkebiskopy och ,den man, som inför konunsen skall framställa kyrkans och läroverkens angelägenheter,. Det är mer än väl bekant, alt enligt våra grundlagar och institutioner bar erkebiskopen i Upssla, med undantag af rättigheten af vara ordförande i presteståndet vid riksdagarna, icke ett ord mera alt säga än någon af de öfriga biskoparna i kyrkoangelägenheter. Han är, enligt uttrycklig föreskrift, blott primus inter parcs. Det är således en usurpation, som åsyftas, om man vill göra hovom till något slags öfverhufvud för svenska kyrkan, på samma sätt som dylikt eger rune för episkopalky:kans Primas i England — bur stor begärelsen dertill än må vara. Kyrkans öfverhulvud bos oss är konungamakten; cch chefen för ecklesiastikdepartementet, som är konungens avsvarige 1ådgifvare i dessa mål, är gens eg den min, som inoch blir således icke blott de ij ön Iomangen skall framställan kyrkans och