Aftonbladet – 27 september 1848, sida 2

dande talang, under det han med sakkännedom, logisk följdriktighet och klarhet i framställningen manligen kämpade för den önskade reformen, och punkt för punkt vederlade motståndarnes inkast. Men på riddarhuset äro argumenter ett, voteringarne ett annat; vid ingen af de vigtigaste omröstningarne kunde majoritet erhållas för den mening, som regeringens ledamöter försvarade, fastän det är kändt, huru varmt densamma omfattas af Borgareoch Bondestånden. Ett förhållande, sådant som detta, måste med skäl väcka förundran, helst då bland den nu närvarande adeln härstädes ett betydligt antal består dels af det kungliga husets egen omgifning, dels af sådane embetsoch tjenstemän, hvilka annars vanligen anses representera eller följa regeripgen. Man skulle således stadna i största villrådighet att förklara en så egen motsägelse, om icke vissa särskilda fenomener gåfve en sorts klav dertill. En sådan synes oss t. ex. kunna ligga deruti, att herr generallöjtnanten Lefren kom skyndsamt uppresande från armåen och infann sig på riddarhuset under det denna fråga förevar samt dervid med värma understödde sina politiska vänner herrar von Hartmansdorff och Printzensköld emöt hr Sandströmer. Denna oväntade tilldragelse, eller alt en man, som står konungen så nära som hr Lefren, och som egde en chefsbefattving vid armåen i Skåne, knappt hann afvakta armåens hemförlofsvande, innan han här syntes midt i debatten, likasom enkom för att tala och votera emot regeringens ledamöter och emot flera förslag, hvilka regeringen kollektift, d. v. s. Kongl. Maj:t sjelf, framställt till Ständerna, var onekligen ganska egen. En annan omständighet, som också förefallit en och annan rätt kuriös är, att landtmarskalken i förrgår satte p för regeringsledamöternas yrkande i en punkt, genom vägran att göra proposition på bifall till utskottets hemställan, under anförande af det skälet, att detta skulle strida emot preslterskapets privilegier, hvilka herr grefven derigenom in casu upphöjde till grundlag, då ingen proposition får vägras, om den ej strider mot grundlagens pbokstafliga ordalydelse, hvilket här visst icke var fallet. Besinnar man nu att grefve Hamilton är på det närmaste lierad med det kungliga buset loch ifrån tjenstgörande kammarherre blifvit förflyttad till landtmarskalksbordet, samt allImänt anses för en af H. M. Konungens enskilda förtrogna, så kan man knappt förklara I dessa båda fenomener, nemligen den riktning, dels landtmarskalkens, dels hr Lefrens tillgöranden, på annat sätt, än att väsendtliga skiljaktigheter förekomma emellan en hög persons åsigter och de ansvariga rådgifvarnes, angående detta ämne. Det vore indiskret och kanske äfven orätt att påstå, att så är; men det säkra är åtminstone, att en sådan tro gjort sig gällande hös många, och endast ifrån en slik presumtion är det väl möjligt, att förklara: ett sådant faktum, som att regeringen icke skulle kunna påräkna mer än 40 å 50 med sig lika tänkande och således på grund af öfvertygelse lika röstande riddarhusledamöter, som vid detta tillfälle kunnat uppträda, inberäknadt de 20 å 25 liberale, som stå utom all beröring med vederbörande, men likväl här voterade med ministrarne. Hvad de konservative angår, så kan man lätt fatta, hvarföre de gjort så stora ansträngningar i denna fråga om voteringar i det förstärkta Statsutskottet. Skälet är helt enkelt, alt ju flera ämnen det kan lyckas de privilegierade Stånden att draga ifrån förstärkta Statslutskottet, desto större blir deras egen makt att motverka framskridandets sak; ty i alla de mål, hvarom en sådan votering ej kan äga rum, är det tillräckligt att två stånd förens sig, för att få en motion att förfalla. Och Iburu det går i de flesta sådana fall, det bar terfarer.heten visat under de sednare riksdagarna. Med den utvecklade och kombinerade riksdagstaktik, som numera äger rum hos cheferna j adeln och presteståndet, och med den disciIplin som de förstått att etablera, står den slutIföljden klar, att de båda stånden härigenom : sjelfva verket skulle åtkomma makten att bindra äfven en stor del af de för folket önsk lvärda förenklingar och reformeri beskattningsväsendet, med samma lätthet, com de redan -Ikunna bindsa reformer i lagfrågor. Och at! -Imakten begagnas när den en gång erhållits, I derpå behöfver man ej tvifla. Det sker ill Iföljd af samma slags instiokt som man med lå lundantag varseblifver hos alla maktegande miInoriteter eller individer, att utvidga sitt välde på mängdens bekostnad. Och att sådant oftö Isker utan att de agerande det minsta akta på fltidens tecken, fastmer förhärda sig emot deras l varningar i san ma mån som dessa blifva mera tydliga och starka, det är en ödets Ick, som visar sig genom hela bistorien, OM RIKSDAGSMERITER SÅSOM BEFORDRINGSGRUND TILL PASTORATER. För vid pass åtta dagar sedån inkom till Aftonbladet en insänd artikel. hvars författare