Aftonbladet – 27 september 1848, sida 1

El. b eltermlidd. Rn n nn RR . Nå väl! Jag frågar hvad ett sådant mål innebär? Ar väl det fortsättningen, uppfyllelsen, fulländninIgen af franska revolutionen? Är det den naturliga uppfyllelsen, utvecklingen, fulländningen af demokratien? Nej. Erinren er hvad franska revolutionen var: må man uppstiga till detta ärofulla ursprung för vår Inyare historia! Var det väl driften att uppfylla kroppsliga behof, som föranledde och utförde storverken? Var det genom löften om arbetslöner, och om tillfredsställelsen af sinnliga begär, som denna revolution bragte millioner fosterlandsförsvarare att ila till vår hotade gräns? Nej; det var då fråga om någonting långt högre och skönare: om kärleken till fädernejorden, om dygden, hjeltemodet.tstorsintheten; om sådant talade man, när de verldsberömda bragderna utfördes. Och orsaken var ganska enkel: Det ges blott eit medel att åstadkomma det stora — det är att lifvas af storartade åsigter (Bra! ganska bra!) Onekligt förde äfven revolutionen ett krig mot äganderätten, ty den angrep en stor mängd egendomsherrar; men äganderättens grund hägnades och aktades af den, alltid. Den gaf ej blott helgd åt den enskilda egendomsrätten; men den utvidgade den, och förskaffade ett ojemförligt större antal medborgare delaktighet derutiv (Sannt; så var det ). Och det är just denna af den första revolutionen åstadkomna förändring, som vi i dag hafva att tacka för vär tryggliet mot de kommunistiska lärorna; ty för närvarande räknar Frankrike tio millioner jordögare (Bra! Bra!) : . I frågan om friheten är det en omständighet, som väckt min öfverraskhing. Den gamla goda tidenp, som hade många likheter med socialismen, bikände sig, alldeles som den sistnämnda, till trosartikeln om styrelsens uteslutande visdom, och mente att under:ätarne utgöra en skara omyndiga, som ständigt måste handledas. Så socialistiskt tänkte den gamla regimen. Hvem var det deremot, som tänkte annat? Franska revolutionen! — Hvem återskänkte åt menniskan individualitetens rätt och värdighet? Franska revo!utionep. Det är franska revolutionen som fällde alla dessa bommar, bröt alla dessa fjettrar, dem man nu vill återställa under andra nBmn. Och det var ej blott den konstituerande församlingen, som hyllade denna frihetens lära; samma lära gällde för alla denna församlings efterträdare — till och med för konventets blodiga diktatur. Hören hvad Robespierre sjelf sade: Styrelsernas vurm är att vilja styra för mycket. Medgifoven åt individen, ät fsmiljerna, att fritt göra hvad som ej skadar någon; återställen åt den perSsonliga friheten allt hvad man olagligen beröfvat den, och som ej verkligt tillhör staten ! Huru, m, hrr? Franska revolutionen skulle icke hafva åsyftat något annat samhällsskick, än det som socialisterna utmåla för oss, — detta samhällsskick, enligt hvilket staten är allt, individen intet, och menniskans enda utsigt består i de kroppsliga behofvens tillfredsställelse? För detta samhällsmönster, värdigare husdjuren än menniskan, skulle så många namnkunnige män offrat sitt lif, så många tappras blod färgat slagfälien, så mycket snille, så mycket ädelt nit ägra!s åt menskligheten? Nej; det är icke för ett sådant mål som revolutionen genomdrefs. Hade ingenting annat åsyftats, så skulle den gamla regimen, hjelpligen förbättrad, ha varit nog. (Talrika bifallstecken.) Man har yttrat, att en styrelse af sådant slag vore demokratien i sin fullkomlighet: att den, som man just nu vill pålägga oss, vore demokratien i sitt fulländade beheg. Men hvad är i sådant fall demokralien ? Jag söker demokratien blott der jag sett den triumferande: på det enda ställe i verlden der den finnes: inom Nordamerikanska statsförbundet. Der skulle ni skåda ett folk, med jemnlikare sambällsvilkor än till och med hos oss; der sysselsätter sig ett folk med att sjelf och praktiskt ombesörja sina samhällsangelägenheter; ett folk, hos hvilket personligbeten åtnjuter det mest vidsträckta oberoende, den största frihet; — ett samhälle, kort sagdt, som i sjelfva sitt väsende är demokratiskt. Nå väl: de sociala teorierna, långt ifrån att der vinna plats i allmänna tänkesättet, hafva till och med spelat en så obetydlig roll i detta lands märkvärdiga folkdiskussioner, att ingen ens kunnat anse dem vådliga. Hvad mig beträffar, så finner jag ingenting oäfvet uti om våra socialister förflytted2 sig dit, att der predika sina läror (skratt) men de skulle der uträtta alltför litet. (Skratt.) Nej, m. b., demokratien och socialismen äga ingentiog gemensamt. De äro ej blott skiljaktiga; de äro motsatser. Det enda som tycks förena dem är det af begge använda uttrycket jemnikhet. Men, demokratien isyttar jemnlikhet i friheten, socialismen åsyftar jemnlikhet i tvång — i träldom. Talrika röster. Sannt! Sannt! Tocqueville. Februarirevolutionen bör vara demokratisk, men icke socialistisk. Talrika röster. Ja, ja! En röst. Men om den icke är socialistisk, hvad blir den dä? En ledamot af yttersta venstern. Rojalistisk; det är helt enkelt det! (Buller.) Tocqueville. Man säger mig att den blir rojalistisk. Välen: jag svarar dem som afbryta, aut den kanske skulle blifva det, om de finge hållas., (Högljudt bifall. — Åtskilliga ledamöter af yttersta venstern söka få ordet, men ett al!mänt rop ålägger dem tystnad.) LI TYSELAND.