Aftonbladet – 27 september 1848, sida 1

afbrott). Nationalförsamlingen har sjelt instömt i det löfte jag omnämnt, genom förklaringen alt provisoriska styrelsen gjort sig väl förtjent af fäderneslandety (Förnekelser). Då grundlagsutskottet icke velat erkänna arbetets 1ätt, har det i stället satt statens förbindelse att lemna arbete åt folket, i mån af de tillgångar den kan disponera. I denna förändring vid det första utkastet och i förklaringen att den nya redaktionen är en helt annan än den föregående, har utskottet både rätt och orätt. Det har rätt; ty man kan alltid vägra arbetsförtjenst, under åberopande af brist på tillgångar; det har orätt, ty med skickliga och nitiska ministrar, äro tillgångarne, hos ett folk, sådant som Frankrikes, utan all gräns och böra aldrig trytan (Afbrott). Ofvertygadt attingen bör vara olyckligare i samhällstillståndet än i naturtillståndet, måste folket, så länge det är så olyckligt, vägra att tro på otillröckligheten i landets tillgångar; och det gör rätt. Man säger att rättigheten till bjelp erkännes; jag erkänner er goda afsigt; men hjelp är en allmosa, och folket vill icke hafva allmosor. Hjelpen har dessutom en gräns, den kan svika; ty man kan alltid säga att samhällets pligt saknar motsvarande rättighet. Tagom oss till vara för att säga dylikt åt folket — att vägra det arbetets rätt; det skulle svara: Då ni icke förmå något för oss, så må ni resa hem, och låta oss få andra representanter. Förmår Frankrike ej lösa denna stora uppgift om arbetets rätt, som Februarirevolutionen framställt, då är det icke mer den första bland nationerna. En röst. Hvad är er slutföljd? Pelletier. Jag skall framställa den, I förloren ingenting på att vänta. Jag framställer detta pro blem för er, icke som filosof, utan som praktisk man. Det lyder så: Röster. Hör! Pelletier. Staten bör åt alla arbetslösa menniskor skaffa medel till lifstuppehälle; men den börl ändå hvarken göra sig till manufakturist eller landtbrukare. Huru skall den uppnå detta mål? Tillåten mig att här ingå i några detaljer. I Frankrike finnas 6 millioner menniskor som arbeta mot aflöning; deras aflöning uppgår till 6600 millioner francs. Bland dessa 6 miilioner befinnal sig 2 millioner i ett visst välstånd, 2 millioner lefva upp sin förtjenst för dagen och 2 millioneri lefva i knappa omständigheter. Till dessa 6 miliioner måste läggas 2 millioner tiggare, hvilket gör tillsammans 8 millioner arbetsföra menniskor. — Talaren ansåg arbete icke kunna förskaffas åt denna : mängd på annat sätt, än genom ett system af asso-l ciationer inom hvar socken. Han framställde resultatet af detta system, exempelvis, i afseende på! skomakarne. I Paris finnas 45,000 skomakare ochl 41500 skobodar. Kostnaderna för dessa bodar gåjl till ej mindre än 3 millioner francs. De 1500 sko-l: bodarne böra utbytas mot endast 435 eller 20, som icke skulle kosta mer än 300,000 francs; skilnaden : i kostnaden, 2,700,000 francs, besparades sålunda,l: till fördelning emellan skoarbetarne: d. v. s. aut) hvar och en finge 200 francs, eller kanske mera,l om året: hvilket vore en lättnad för lifsuppehället och hushållet. Se der — sade han — fördelarne af mitt system. ( Hvad man gjorde för skomakarne, skulle manli göra på samma vis för alla de öfriga näringsyrkena. Talaren utbredde sig vidlyftigt om de välgörande f moraliska verkningarne af associationen och omc det omoraliska att låta andra arbeta mot aflöning och u:an att limna dem hela vinsten af deras ar bete; — om de stora förmåner, som skulle uppkomma för samhället i det hela, sedan hans system blifvit infördt. Sedapn — yttrade han — icke vidare några sådana skriande orättvisor, som vi nu dagligen bevittna; icke mera dessa utmärkta, kunskapsrika, fulländadt skicklige män — som misslyckas; ty det fordras mycken slumplycka för att nu ba framgång (Afbrott) — Ja, M. H.! mången talangfull man lyckas nu för tiden aldrig, och många ök (be-l tes) hafva framgång Hvad är väl orsaken? Här ges för många säl-ls jare och för få köpare; och detta öfverflöd på säl1 jare hindrar folket från att konsumera. Sedan talaren ytterligare skildrat samhällets för! kolran under tillämpnizgen af hans system, ochlå huru folket derefter skulle bifva mera fritt, mera lyckligt och mera skönt, slutade han med utropet: Se här, M. H.! mitt hjelpmedel. Finner man det icke tillfyllestgörande, så framvise man ett annat!, Mr De Tocqueville begynte med att ådagalägga den ytterligt motsatta syftningen af lagförslaget och ! amendementet, oaktadt den skenbara likheten i ut-c tryck, och förklarade att han i det sednare ickel: sg An — kunde upptäcka annat än socialismen. Han fortfor: Den fräga, som alla frukta och ingen vågar vidröra, måste ändå en gång behandlas af nationalförsamlingen; det är ound ikligt att församlingen afgör den och att samhället befrias ifrån den börda, ls: hvaraf det häller på att qväfvas; vi måste begågna tillfället af Mr Matbieus amendement, på det att : Nationalförsamlingen — aw Nationen må få veta, om Februarirevolutionen är en socialistisk s.atslörändring eller om den icke är det. — Sedan Februari hör man som oftast ropas: Lefve denji demokratiska och sociala Tepubliken! — Hyad är, meningen med dessa ord? Det är nationalförsam1 lingen, som det tillkommer stt säga det. (Ganska rätt! Fortfar!) I Det första och utmärkande draget i alla sociali-! stiska systemer är ett häftigt, oupphörligt, gränslöst vädjande till m.nniskans sinnliga begär (Bi-lc fall). Sålunda hör man somliga bland dessa sjstek mer öppet förkunna att frågan år om kötlets, förhjelpande till sina rättigheter; — andra önskal? göra arbetet angenänut; — några vilja att ar-Im betaren icke skall betalas efter förtjenst, men ef-It ter behof. Det sednaste, som vi helt nyss hört föredragas från denna tribun, åsyftar att förskaffa åt alla en obegränsad lionsumtionn (Skrat). Ett annat karaktersdrag hos de socialistiska sy-? stemerna är att dels rakt fam, dels på omslogkb angripa den enskildes äganderätt. Från den för-h ste socialisten, som för 40 är sedan påstod att sgan-g derätten är den äldsta bland verldens olyckor, anda ill den som nu kallar all egendom för en stöld,) nafva de alla, öppet eller beslöjadt, anfallit ägandeätten. h En tredje och utmärkande egenhet hos de sociaistiska systemerna är deras djupa misstroende till riheten, till menniskoförståndet, till den ät sig sjelf öfverlåtna personligheten. De tälai att fjeltra och inskränka den individuella fribeten. De YrkalF att staten mätte för hvar menniska bb en förmyn-t lara sm Ah