Aftonbladet – 25 september 1848, sida 1

altvå dagars enkelt fängelse motsva:a en dazs straffIjarkete, ehvad det fängelse såsom urbotaeiler förvandlingsstraff ådömas skolat: gå de dagar, som förvandlas skola, ej till jemnt tal; varde den dag ej räknad, som öfverskjuter jemna talet. Har någon gjort sig förfallen till fängelse och böter; då skola böterna jemväl till fängelse öfverga, efter ty i 2 Kap. 48 stadgas. Ej må, genom sådan för:llängning, straffarbete öfverskrida den tid, som la-Igen högst utsätter för det brott, hvarföre samma straff varder ådömdt, eller fångelsestraff sättas öfver etthundraåttatio dagars enkelt fängelse eller -Itrettio dagars fängelse vid vatten och bröd. n. 46 S. Skola straff af enkelt fängelse och fängelse vid vatten och bröd sammanläggas; då skall det enkla fängelset till fängelse vid vatien och bröd, lefter 2 Kap. 18 S förvandlas; dock må ej, vid sammanläggning af fängelsestraff för särskilda brott, de i 9 8 samma kapitel utsatta längsta fängelsetiIder öfverskridas. 47 S. Nu kan så hända, att nägon, sedan han blifvit, genom laga kraft egande dom, till straff för brott fälld, varder öfvertygad at förut bafva föröfvat annat brott; då skall han så dömas, som hade han på en gäng varit för alla brotten lagförd; och I varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hyad han af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått. Har han i det fall nu sagdt är, till fullo undergått straffet och var det straffarbete; då skall han, der han för det sedan åtalade brotiet gjort Isig förfallen till fängelse eller böter, dömas till fängelse på så lång tid som; efter 45 S, svarar emot den tillökning i straffarbetet, som bort eza rum, i -Ihändelse han för de särskilda brotten på en gång varit Jagförd. 18 . Har någon föröfvat nytt brott, sedan ban, genom laga kraft ägande dom, blifvit till straff ri fälld, men innan han det straff till fullo unsergått; då skall hvad af förra straffet återstod, då det nya Flbrottet begicks, sammanläggas med det straff, som för sednare brottet ådömes, i öfverensstämmelse med hvad, rörande sammanläggoing al swaff, i allmännet stadgadt är; och skall på sammanlagda straffet rlafräknas hvad som af sagde återstod kan vara verkn Istäldt sedan det nya brottet begicks. 419 S. Der lagen utsätter särskildt strat? för den, som ånyo begår brott, skall det straff ådömas, då sådant återfall skett, sedan den browslize blifvit, genom laga kraft ägande dom, här i riket till straff för förra brottet fälld; varde dock iakttzget hvad om förening eller sammanläggning af staff förut xsagdt är, der han förra straffet ej till fulio underil gått, innan sednare brottet begicks. 20 S. Föröfvar den, som till straffarbete på lifsultid dömd är, brott som dödsstraff ej medförer; varde straffet skärpt genom hans inneslutande i n) mörkt enrum på högst tjuguen dagar; och må denna ,skärpning, i svårare fall, verkställas tre gånger, dock med minst tre månaders uppehåll emellan hvar gång. 7 Kap. Om de grunder, som utesluta eller upphäfva straffbarhet. S 4. Gerning, som eljest straffbar är, vare -Istrafflös, om den begås af barn, innan det fyllt tio år; dock äge domstolen efter omständigheterna förlordna, att barnet af föräldrar eller annan, under Zlhvars vård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall; eller i tjenlig uppfostringsanstalt alinsättas, om tillgång dertill finnes. el 2 S. Gerning, som begås af den, som är afvita, eleller hvilken förståndets bruk, :genom sjukdom elaljer ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare straflöst. ) 58. Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste; vare Igerning, den han i det medvetslösa tillstånd föröfI var, strafflös. ) 48. Har döfstum begått gerning, hvars straffI barhet han, för bristande undervisning eller erfarenhet, ej kunnat inse; vare från straff fri. J 5 S. Har någon, för att afvärja trängande lifsfara, föröfvat gerning, hvarförutan räddning ur den fara ej möjlig var; deiföre skall han ej till straff I fällas. ) 6 S. Varder man af annan med våld eller hot Iså öfverfallen, att fara är för lif eller helsa, eller Isker våld eller hot; för att någon till otukt tvinga, el!er någon dess frihet oofligen beröfva: då äge Iman rätt till nödvärn, och vare strafflös för all skada, som man deri gjort, der man ej sträckt värnet längre, än till farans afvärjande nödigt var. 7 S. Emot den, som begår inbrott eller eljest olofligen tränger sig in i annans bus, gård eller fartyg nattetid, eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot den, som sin eller annans egendom värja eller å bar gerning återtaga vill; må ock det våld utöfvas, som nöden kräfver. 8 S. Sätter sig fåvge eller häktad person till motvärn emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning hindra vill, eller emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordniog inom inrättniogen eller häktet bålla skall, eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn emot den, som äger häktningen verkställa, eller dermed biträder: då må ock det våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är. . Lag samma vare, der annan sätter sig med våld eiler hot emot dep, som rymningen hindra, ordningen bibehålla eller häktningen verkställa vill. l Finnes någon, i fall som i 5öS sägs, hafva öfverskridit hvad för hans räddning nödigt var, eller i fall, som i 6, 7 eller 8 S sagdt är, hafva gjort större våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen, efter omständigheterna, om han för uppsåtlig gerding, eller blott såsom för vållande, straffas bör. Var så trängande nöd eller fsra för handen, att han sig ej beinna kunde; då må han från straff; tias. 10 S. Kommer någon den till bjelp, som finnes nöd stadd, efter ty förut sagdt är; vare ock för ionom lag, som hade han sjelf i den nöd sig beunnit. 11 S. Dör förbrytare, förfalle allt straff; dock arde, när så ske kan, påföljd tillämpad, hvarom i kap. 26 sägs. Äro böter under förbrytarens fstid, genom laga kraft ägande dom, ålagde och afva äfven, under hans lifstid, penningar eller enra lösören, för gäldande af de böter, blifvit i mät agna elter i allmänt förvar satta; gången böterna f den egendom ut. 12 S. Straff vare förfallet för brott, som ej blifit åtaladt inom två år, om det ej i lagen med värare straff, än fängelse, belagdt är. 25 N. Den i 42 bestärsda tid skall räknas i llmänhet från den dag brottet begicks, men i fall, om i 48 kap. 48 eller 20 8 sagdt är, från den dag aga kraft ägande dom om återgång af giftermål eler skilnad i äktenskap gafs. Åtal anses vara böradt, då kallelse till svaromål är den, som tilltalas kall, i laga ordning kungjord, eller han för brot2 hälfad Kklifn,le he Fr CJ m—-— . 2v