Aftonbladet – 25 september 1848, sida 1

LAGUTSKOTTETS FÖRSLAG TILL STRAFFLAG. . (Forts. från tisdagsbl). 6 Kap. Om de allmänna grunder, hvaref ter straff mätas skola; så ock om ned sällning eller förändring of straff i viss fall. 1 S. Straff skola, inom de i lagen derföre satt gränser, mätas efter gerningens mer eller mind: svåra beskaffenhet, och den stö:re eller mindr brottslighet i viljan, gerningsmannen ådagalagt, s ock öfriga omständigheter, som försvårande elle mildrande äro. 2 S. Förmår man, på sätt i 5 kap. 4 sägs till brottslig gerning den, som ej fyllt femton år eller göra det föräldrar med sina barn, fosterföräl drar med fosterbarn, förmyndare med myndling busbondefolk med tjenstehjon, eller förman me( den, som under bans lydnad står; varde det, vi straffets mätande för anstiftaren, såsom försvårandt omständighet ansedt. 3 6. Gör någon, sedan han för brott blifvit til straff dömd, nytt brott, så beskaffadt, att till fortfarande fallenhet för brottsfiga företag deraf slutas må; varde ock det såsom försvårande omständighet ansedt, der ej i lagen särskildt straff för sådant återfall utsatt finnes. 4 S. Har den brottslige sjelf angifvit brottet eller, när ban tilltalades, derom gjort sannfärdig bekännelse och den sedan vidhållit, eller har han, utan egen skuld, varit för brottet längre tid i häkte hå:len; varde det, vid straffets bestämmande, såsom mildrande omständighet ansedt. 35 S. Förekomma både försvårande och mildrande omständigheter; pröfve domstolen hvilkadera öfvervägande äro. 6 S. Åro för en gerning olika straffarter stadgade, utan att i lagen angifves särskild grund för användandet af den ena eller den andra; då skall den straffart användas, som först utsatt finnes, när den svårare är, om ej mildrande omständigheter öfvervägande äro, och när den lindrigare är, om ej försvårande omständigheter öfvervägande äro. 7 S. Ar straff beroende af värdet å viss egendom; gälle det värde egendomen hade å den tid brottet föröfvades. 88. Begår den brott, som fyllt tio, men ej femton år, och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens brottslighet inse; varde dömd till straffarbete på högst fyra år, om gerningen i allmänhet med dödsstraff belagd är, och till fängelse eller straffarbete på högst två år, om straffarbete på längre tid för brottet i allmänhet stadgadt är. Pröfvas han ej hafva egt nog urskilning att gerningens brottslighet inse, eller är brottet ringare, än pu sagdt är; vare lag, som om yngre barn i 7 Kap. 4 stadgas. Ej må sädan påföljd, som i 2 Kap. 25 S utsätes, ådömas brottsling af den ålder här sagd är. Ej heller skall brott, som någon i den ålder besätt, honom tillräknas till förhöjning af straff för iterfall i brottet, der sådan förhöjning särskildt i agen utsatt finnes, efter ty i 49 8 sägs. 9 S. Pröfvas någon, som brottslig gerning besått, dervid hafva af kroppseller sinnessjukdom, Iderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld iåkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru h jan ej kan för strafllös anses efter 7 Kep. 2 eller S; då skall dödsstraff till straffarbete på lifstid edsättas; och må i ty fall, efter omständigheterna, a nnat straff jemväl nedsättas under hvad i allmänet å gerningen följa bort. Samma lag vare om döfstum, som ej eft.r 7 Kap. S straflös är. 10 S. Innefattar en handling flera brott, och är traffet å ettdera svårare, än å annat; då skall det våraste straffet ådömas: är hvartdera brottet beagdt med samma straff; varde det straff ådömdt. båda dessa fall skall brott, hvarföre särskildt traff ej ådömes, betraktas såsom försvårande omtändighet. Ar någotdera brottet belagdt med förust af embete, eller påföljd, som i 2 Kap. 25 och 6 8 omtalas; varde ock den förlust eller påföljd jö dömd, t