Aftonbladet – 23 september 1848, sida 2

att författaren sjelf, en komminister, förde ett ganska komfortabelt lif, bärgade sig godt och skref väl. Hans zona frigida torde således mången pastorsadjunkt, i sitt zona temperata, afandas honom. När man hör den eldige Janzon och flera entusiastiska sacellaner med hooom, tror man icke heller dem hafva stt hem i zona frigida. Men i allmänhet taget, måste vi gifva förf. rätt; näst församlingarne sjelfva är det mest synd om komministrarne. Romanerna börja med Nahum Fr. Bergströms Krönika; ungdomsfantasier. Vi tro oss ej blifva gäfvade af många, då vi säga, att detta stycke, bland de berättande, utgör ett af D:s mest lyckade. Ått vara femton år, hvilken herrlighet, hvilket Evoe! hvilken raketlefnad! I anden af denna lifliga ingress är hela krönikan diktad, och eburuväl denna ande icke öfverallt i stycket uppenbarar sig femtonårigt friskt, så måste man dock med glädje göra förf. den rättvisan, att lakunerna, der släpighet inträder, här äro mera sällsynta. Den som något intimare känner till ett och annat af de förhållanden som existerade, då Dehlgren skref sin Nahums Bergström krönika, påminner sig, att i Stockholm verkligen då fans ett högst trefligt och roligt original, som vänner emellan på skämt kallades Nahum Bergström. Oaktadt anledningen till D:s berättelse väl flutit härifrån, finnes dock en stor mängd enskilda drag deruti, som icke hafva att göra med det då lefvande originalet. Imellertid höjer tanken derpå den lilla romanens värde, åtminstone ur synpunkten af att utgöra ett slags minne. Ur estetisk synpunkt kunde otvifvelaktigt anmärkningar göras mot kompositionen, i synnerhet från deras sida, som icke älska det glada, och som anse ingenting kunna vara djupsinnigt utan att vara ängsligt, och framför, allt mörkt, i mening af obegripligt; (icke till måleriets färgton). Vi tro Dahlgren temligen helskinnad komma från dessa anmärkningar. Hvad som deremot torde vara en något mer graverande omsländigbet, är den brist på uppfinning eller rättare uppfinningens nyhet, som röjes i berättelsen. Tillgjorda namn, sådana som pgrefve Liljecovaljenstolpe och Lingonmos, hrr Klatsch och ,Vierdumpel m. fl. d., hvilka onomopoietismer till öfverflöd finnas hos andra, äldre författare; vidare, de så ofta återkommande historierna om iopformatorers och disciplars ställning i verlden, guvernanters intriger o. S. V., utgöra nästan alltför utnötta ämnen . Hvad som bos D. är nytt och intagande, ligger egentligen i stilens lätthet och friska ton. Men denna förtjenst är ensam så stor, att den uppväger många trivialiteter i innehållet. Redan vid arbetets första utgifvande anmärktes af kritiken, att berättelsen går baklänges, då i andra delen hufvudpersonens barndomsöden skildras, sedan han likväl i första delen uppträdt såsom yngling. Detta tyckes sedermera hafva förmåll författasbn, att i ett särskildt stycke (kalladt: Tankar öfver detta verkp) tillställa ett slags mönstring med personerna i sin roman, hvarefter det i ett P.S. upplyses att då de samtligen engagerat sig vid hr Wildners bölletn, förf. ej längre kan bruka dem, utan slutar romanen. Han har på detta sätt undvikit hvad Nahum Bergström sjelf (sid. 244) befarar skola hända, om berättelsen fortsättes, nemligen att Nahum i en tredje del pallra först födes, och det i en fjerde måhända upplystes, att han aldrig varit tillv, Så vida gick det icke, tack vare engagementet hos hr Wildner; och läsalren får nu stanna der romanen sjelf slutar: med Fredrik och Paulinas händers läggande Itillsamman (sid. 232). De tre Familjerna är en novell, som börjar med den bekanta barnsagan om ;KrukhopIpan. Sedermera framträda på den egentliga scenen tre unga löjtnanter, hrr A, B och C, Thvaremot, ännu litet bättre fram, svara trenne fröknar D, E och F. Förf. har haft EukliIdes två trianglar ABC och DEF i tankarne, och anspelat derpå. Emedlertid, på det personerna dock må bekomma kött och blod i läsarens föreställning, få de omsider menpvi.Iskonamn (Axel, Bernhard och Carl — Dione, Elise och Felicie). I öfrigt aflöper händelsen i all önsklig likhet med hvad man vanligen väntar, hör, ser och läser. Sagan om KrukIhoppan nämnes ånyo på sista sidan. De tre löjtnanterne komma med sina tre fröknar att göra samma lycka; som den hoppande krukan Iskäffade sin älskling i sagan, då han satt och gret på en äng, och krukan kom till borom med en fröken, hvilken blifvit förledd att nedstiga i krukan och af henne fördes till den väntande. Det beror naturligtvis på olika läsares lynne att finna nöje eller ej i noveller af detta slag. Men vi upprepa hvad vi förut sagt: på nyhet i uppfinning får man här icke göra räkning; men så mycket mera på en lätt och