Aftonbladet – 23 september 1848, sida 2

provinsen Rio Grande bida elementerna tillsammeans till ett harmoniskt belt, som inom fyra år hade gjort de.n tl ett folk. Det var vid denna tid, som zkonerten Mazziai landsatte passageraren Celeste i grannskapet a: staden Laguna. Brasilienerna i Rio Grande kämpa för sina heliga rättigheter mot absolutismens inkräktningar med samma ihärdighet, sem grekerna kämpade mot turkarna, och cirkassiorna ännu fortfarande kämpa mot rys . y Den stående artikeln i degens brasilianska historia vid denna tid var den ryktbara campanha do sulv, fälttåget i söder, som förtärde mer kanonföda , än brasillanska monarkien mäktade hålla i fält. Det ena brasilianska krigsskeppet efter det andra landsatte i de förnämsta hamnarna så kallade bregultära trupper, eller stående armåer, som af ren irregularitet icke kunde uppställas i en ordentlig linea och som, en bitende ironi mot ordet stående, knappast kunde stå på sina ben. Vi hafva redan, vid Serafinis arrestering, sett ett prof på brasiitenska permanentos i det inre af landet och kunra desto lättare göra oss ett begrepp om en hel armå, bestående af dylika sammandrifna barfotingar, som hänga sina skor på sina bajoneta sedan deras fötter blifvit så sd genom marchen, att de icke kunna nyttja skor. I afseende på sitt topografiska skick i militärlskt hänseende erbjöd provinsen insurgenterna all möjlig fördel. De bergskedjor, som sträcka sig långeåt kusten af Brazilien och på sina ställen löpa på något afstånd ifrån densamma — från Para till norr öfver eqvatorn — tränga flera hundrade mil in i distriktet Rio Grande, till sjön Patos, som är omkring 200 mil lång, och, skild från oceanen genom en lång landtunga, samt icke har mer än ett enda utlopp: Den vid detta utlopp belägna förnämsta staden, Rio Grande do S:t Pedro, förblef väl i åratal i de kungliga truppernas våld; men, alla försök, å deras sida, att dämpa resningen voro: ändå lika svåra som fruktlösa. Stora slätter, mod kullar emellan de höga bergskedi e användningen af insurgenternas kavalleri, 8YnnAde tare, så att säga uppvuxna på bästryggen, kunde afvakta fiendea på öppna fältet, och icke al!enast anfalla hbozom roed taransa vapen, utan äfven med de snaror (13z0s), hvarmed de alltifrån sin barndom öfvat sig att fåpga vilda oxar och hästar: j ? v f (Forts, följer,