Aftonbladet – 23 september 1848, sida 2

arDELEL. 21al5 SIMapOtInet UTgOla VYETKIUSENR 6förgängliga blommor i svenska vitterhetens krans. TYSKA NATIONALFÖRSAMLINGEN. (Skildrad af en engelsk korrespondent till tidskriften Frazers Magazine.) Det är tid att göra läsaren bekant med några af de personer, som man seri nationalförsamlingen hvar dag, från kl. 9 till 2. Kejsarens suveränetet utropades från Der Römer och stadfästades i den gamla katolska katedralkyrkan, hvilken ceremoni var den största under seklet; folkets förkunnades i den moderna St Paulskyrkan — hvar den kommer att stadfästas, återstår att se — och denna kyrka är den plats, der man nu för tiden mest fördrifver sin dag. St Paulskyrkan är en stor, rund byggnad, fullkomligt passande för dess nuvarande ändamål och obetydligt ändrad från dess förra skick. Den är alldeles lik en presbyterisk helgedom, med på pelare hvilande läktare för allmänheten rundt omkring väggarna, och der nedanför smala bänkar, delade i fyra afdelningar, för representanterne. Dessa afdelningar utgöra kännemärken på tänkesätten hos dem, som sitta i dem. Högra centern upptages af de liberalt-konservativa, venstra centern af de moderat liberala, samt yttersta högra och venstra afdelningarne af ytterligheterna å hvardera sidan; alla afdelningarne sluta sig tillsammans vid ett upphöjdt bord för presidenten och hans begge sekreterare, nedanför hvilket talarekatedern är. Innanför pelarne, som uppbära läktaren, äro åhörareplatser, till hyilka biljett erfordras; fruntimmer sitta till venster, herrar till höger; framom dem äro platser för tidningsreferenterne, och bakom representanternes platser, så långt från talaren, att hans röst knappt kan hinna dit, äro, mellan pelarne, utskottsrum anordnade. För öfrigt synes det icke sit kyrkan undergått någon förändring för att blifva tjenlig till sitt verldsliga ändamål, undantagande att trenne fanor med de tyska färgerna svaja öfver presidentens : hufvud och att på muren, ofvanför honom, är milad al fresco en kolossal figur, föreställande Germania, med hufvudet eklöfskransadt, svärd i ena handen, tyska fanan i den andra och. naturligtvis, den uppgående so!en bakom sig. Afven fastän församlingen är i full verksamhet, har man svårt att lösslita sig från första instrycket af samlingsrummet. En entonig talare, hvars yttre är ruskigt, står i katedern; atmosferen är så het och qvaf som under en långdragen predikan, ty fönstren få icke öppnas; på läktaren är tyst, representanterne uppmärksamma, tills plötsligen ett utbrott af hyssjningar å ena sidan och handklappningar å den andra, jemte den häftiga ringningen af presidentens klocka och ropen: Ruhe! Ruhe! visa åskådaren, att han icke är i en kyrka och icke heller i en representatif församling, enligt det begrepp, en Engelsman har om en sådan. Vi skole nu betrakta sjelfva representanterna. Deras fysionomi är utmärktare, än man föreställer sig vid åsynen af deras porträtter; men de äro långt ifrån vackra. Af deras utseende hafva valmännen åtminstone icke blifvit förledde. Der finnas några med en viss karaktersstyrka å la Holbein och andra med en pittoreskhet å la Van Dyk; men de fleste äro, med sina orakade ansigten och sin ovårdade klädsel, mycket lika gamla tyska studenter, och några — vi kunna icke fördölja det —, med sina fantastiska, galna drägter, mycket lika gamla narrar. På det hela taget skulle det väl vara svårt att bland den högre och medelklassen hos någon af de utmärktare nationerna i Europa uppleta 684 män, bland hvilka så få sågo bra ut eller hade ett aristokratiskt utseende. De hafva emot sig det allmänna bruket af stort skägg. En venetiansk rådsherre mgdasin stora näsa och sina blixtrande ögon, helst izian eller Paul Veronese till porträttör, sig ut med ett sådant bibang; men det afsticker illa mot de ofta förekommande små ögonen och den tjocka, platta näsan, som utmärka den teutoniska racen. Ingen borde drista bära skägg, utan att derofvan hafva mycken skönhet i ansigtets form eller uttryck, för att bevara gudomligheten af menniskans anlete; derförutan löper menniskan fara att mer erinra om ett djur med öfre delen rakad, än om en menniska med ned:e delen hårbeklädd. Dessutonr erfordras större omsorg och snygghet i vården af ett sådant bihang, än Tyskarne gerna egna någon del af sitt yttre. Här och der sågs ett välkammadt och slätt skägg, ömt omhuldadt då och då af egaren, under det han satt der, trött vid dagens förhandlingar; men i allmänhet voro skäggen vårdslösade, ruskiga och sågo ut som ett mer än årsgammalt, öfvergifvet fågelbo. Men vi måste betrakta litet närmare, ty häribland finnas män, om hvilka verlden länge hört talas, eller hvilka den kan komma att få höra af, kanske till dess egen skada. VWVära blickar fsstna först vid den fulaste mannen i hela församlingen. Hvem är den der representanten ytterst till venster, med de små röda ögonen, uppstående näsa, baklutad panna, en haka betäckt med groft, oborstadt, rödt skägg. och dertill med en fetma, som är värre än hans fulhet, och en elakhet i ansigtsuttrycket, som är värre än hans fetma? Hans ansigte ljuger ej på bonom. Det är Blum, bokhandlaren från Leipzig, representanten från Sachsen, terroristen i församlingen. Han har nyss vältat sig ned från talarekatedern, under en verklig förbistring af mot honom riktade demonstrationer, efter ett tal, hvaruti den öfverdådiga : lättsinnigheten i hans grundsatser illa döljes af den föregifvet filantropiska läran om en Verldsnationalitet, som, om man försökte sätta den i verkställighet, skulle störta Europa i krig och, om den segrade, skulle återföra vår verldsdel till despotismens mörkaste åldrar. Han efterträdes i katedern af en man, så olik bonom som någon bland församlingen kan vara: en vacker, ung man, med breda axlar och höghvälfdt bröst. Han bar också skägg, men det är väl skött och vackert; hans panna och ögon äro präktiga, och fastän han bar en hy, fin som ett fruntimmers, är uttrycket hos honom bland de mest beslutsamma. Det är NT ——QN—-2-28 mv usAavinsen Rin Granda hide alemaenterna filleema.