Aftonbladet – 21 september 1848, sida 2

gällde vannigtvis gränserna iör den exekutiva och lagstiftande makten, eller förbållandet till naboriket. Storthbinget :var i det hela enigt å sina åsigter i detta hänseende, och uppmärksamheten hade ännu ej tillräckligen blitvit väckt uppå. hvilket inflytande ett annat ordnande af de inre förbållanderna kunde bafva på de särskilda medhorgareklassernas både myndighet och ekonomiska ställning. Men de otillfredsställande frukterna af sportellagstiftningens revision 1830, hvilka förnämligast voro ett resultat af regeringens och embetsmännens samverkan, väckte hos de näringsidkande medboregarne en aning eller tanka om, att deras inflytande på tbinget dock var jemförelsevis för ripga. Pressen började nu också, att bearbeta detta fält, och frukten var, att till Storthinge8 1833 valdes ett långt större antal näringsidkande medborgare, än till rågot föregående thing, och i samma riktning bafva valen se dermera utfallit, utan någon synnerlig skilnad i antslet. Det är belt naturligt, att detta förstärkta element i Storthinget snart sökte att göra sin inflytelse gällande. Det fordrade sjelfstyrelse för kommunerna, privatlagstiftningen formad efter grundlagens anda och konseqvenser, fullkomlig näringsfribet och reduktion af de, såsom man antog — isynnerhet emedan kursen förbättrades — alltför höga sportler, löner och pensioner. Oaktadt dessa fordringar äro så billiga, att man må skrifva det på den politiska menlöshetens räkning, att de icke låvgt förut med kraft blifvit fram ställda, var der dock en fraktion af nationen, som förvånades öfver dylika fordringar, emedan den hvarken begrep deras naturliga orsak, nvemligen att nationens majoritet, som i kraft af sitt antal, kunde herrska, äfven gerna ville blifva delaktig af statsförfattningens fördelar eller deras rättmätighet; ty devtill hörde em noga bekantskap med de särskilda medborgarklassernas ställning, hvaraf visade sig, att man här hade anspråk på, att styrelsen och lagstiftningen måtte träda emellan för att åstadkomma en förändring. Man tänkte sig icke heller tillbörligen in i de, för vårt land egna förhållanden. Man var vand att se och höra omtalas. från andra länders mnationalförsamlingar en representation, :bestående af adelsmän, prelater, berömde lärde, isynnerhet rättslärde, och stora kapitalister, men nästan aldrig sådana individer, som hos oss måste bilda majoriteten, förutsatt att valmännen ville bandla i eget intresse. Och att tänka sig en majoritet, bestående af bönder, handelsmän, ofta mindre betydande tjenstemän och handtverkare, var någonting så alldeles osmältbart för dem politiska dogmatismen, att den tankan rimligtvis måste uppstå, att ett dylikt väsen antingen icke hade eller icke borde hafva någon rättsgiltighet i grundlagen, Man kunde icke försona sig med den tankan, att en slik mejoritet stiftade lagar, som alla måste åtlyda, och att regleringen af statens inkomster och utgifter deribland äfven löner, skulle bero af henne. Man lade icke tillbörlig vigt vid trenne momenter, hvilka här väsendtligen böra komma i betraktande, nemligen: det sunda förståndet, realkunskaper och en sjelfständig ställning, hvilka dock äro de mest nödvändiga egenskaperna hos en representant. Man uppskattade den formalistiska bildningen jemförelsevis för högt, i det att man vanligen ansåg dem, som ägde en sådan, vara de enda kompetente styrande. Möen lade icke heller nog märke dertill, att författarne af grundlagen, så framt de utfört sitt verk med omtanka, nödvändigt måste hafva föreställt sig sannolikheten deraf, att nationalförsamlingens pluralitet en gång måste komma att bestå af ofvannämnde slags medborgare, emedan det skulle vara en orimlighet, att denna pluralitet utgjordes af en klass med så speciella intressen, så ofullständig kännedom af de praktiska förbållandena och i sådan grad beroende af regeringen, som embetsmännen. Det går icke an att antaga om grundlagens författare, att de skulle hafva grundat sitt verk på en dröm, att embetsmännen städse skulle utgöra ett urval af landets medborgare, utmärkta genom talang, insigter, rättskaffenshet, parlamentariska gåfvor, och otillgängliga för de frestande omständigheter, som annars pläga bafva inflytande på menniskan, så att det icke kunde blifva fråga om annat, än att gifva dem företrädet när de styrande skulle väljas. Detta verk vittnar i dess öfriga delar nogsamt derom, att dess författare orienterat sig i den verkliga verlden, Men dels till följd af en otillräcklig kännedom af det egentliga folket genom Pprivatlifvet, dels i följd af erfarenbeter om ett och annat misslyckadt val till Storthinget i de första sjelfständighetsåren, då valmännen ännu icke bade fått klara begrepp om, hvilka egenskaper en representant borde vara i besittning af, misskände man nu också folkets förmåga, att prestera dugliga valkandidater ur sin egen krets. Man; tänkte sig icke sannolikheten deraf, att när valmännen kommo till medvetande af sitt kalls betydelse, skulle det icke blifva svårt för dem, att bland ett talrikt bandelsstånd finna män, utrustade med lika lyckliga gåfvor, som vidsträckta financie la och statsekonomiska kunskaper, och bland den ävnu talrikare landtboklassen män; . välstånd, hvilket gått i Rn naturliga goda anning oc lag, NT uPPI3 55 med hvilken bildad man som helst, vär man undantager den så kallade järda bildningen, och en del af den yttre ciilicationen. som genom