behot, dess lojala sipnelag och måttliga fordringar, och som till en del måste åtröjas med mycket tarfliga lefnadsvilkor, helt naturligt slöto sig till folket och dess intressen. Det förtjenar anmärkas, att en stor del af de sämst lönte embetsmännen allraminst fört klagomål öfver bevillningarnes knapphet, och att de i natio? nalförsamlingen som oftast låtit sig finna på den liberala sidan. Det är snarare embetsmän; som förtjena ifrån 41000 å 4000 specier årligen, som anse folkregementet för det farligaste, och till dessas opinion hafva väl några få näringsidkande borgare i de mest ansedda ställningar och förbållanden slutit sig; ty, som de företrädesvis anse sig kompetente till att styra, kunna de icke försona sig med tankan, att makten skall vara i mindre värdiga händer. Samtidigt med den förut omtalta förändringen i valen inträffade en splittriog bland den studerande ungdomen, som väl icke egentligen var politisk i sin upprinnelse, men som blef en af de kraftigast verkande orsaker till utbildandet af de tvenne politiska opinioner, hvilka småningom klarnade till mer och mer medvetande, ända till dess de blefvo i mer eller mindre grad motsatser. Kommitteen antager, att ytterligare anförande af bevis här icke behöfves eller är lämpligt; hon tror, att de fleste, som med uppmärksamhet betraktat vårt offentliga lifs utvecklipg, skola medgifva hvad som nu blifvit sagdt. En fraktion af de akademi: ska medborgrarne, hvilka konstituerade sig tilll ett eget sällskap, var väl i början icke talrik; men dels bestod den af individer till en stor del tillhöraride landets mest ansedda familjer, dels måste man medgifva, att den bade ett relatift betydligt antal talanger. Det måste i synnerhet tillskrifvas denna fraktion, alt man fick en ministeriell press, och många af dess ledamöter kommo sedan i några af de mest ansedda ställningar i samhället, och man tror sig kunna göra den anmärkning, att lyckan gerna har den presumtionen för sig, att hon har rätt. De ministerielle (kommitteen vill för korthetens skull kalla en del af opinionen så, utan att i benämningen antingen vilja lägga någontiog odiöst, eller vilja beteckna att partiet i allt delade ministrarnes åsigter) fick efter bändelserna 1836 både större sammanhållning och en mera utpreglad karakter. Den nye ståthållaren ) måste naturligtvis, både i följd af sina ärfda grundsatser och sin ställning isamhället, anses såsom en medelpunkt för ministerialismen, och hans talanger, kunskaper och dygder både som enskild man och medborgare, samt hans lyckliga och ansedda ställning bidrogo särdeles mycket, : att kasta en glans öfver hans politiska trössystem, hvars strålar i mer eller mindre grad också föllo på dem, som delade detsamma med honom. Hans bortgång gjorde ingen förändring i sakernes ställning. Han efterträddes af en annan ), som i det väsenlliga representerade systemet lika lämpligt. Cärl Johan var alltid, i det hela taget, älskad af den nerska nationen, och rimligtvis mera förr, än under bans sednaste lefnadsär, så att man icke var mycket böjd att stöta sig öfver, att hans persovliga energi kunde framkalla en eler annan konflikt med nationalförsamlingen. Dertill kom, att sedan katastrofen 41856 var förbi, inträdde ett välvilligt :och inbördes närmande förhållande : emellan storthinget och regeringen, liksom! om : man känt, att man på ömse sidor gått för långt. Carl Johan dog chedrad och af rätt många saknad; men: man tröstade sig i hoppet, att i tbronföljaren få en furste, som af Europa var känd och högaktad för sin vetenskapliga bildning, sina liberala och humana tänkesätt. Lyckar hade hittills gynnat det norska folket; nationalvälståndet hade tillvext, statsskulden var nästan betald, och då den nye fursten straxt vid sitt anträde till regeringen kom folkets önskan till mötes, att ändteligen representeras genom de nationala symbolerna, vann han allas sympathier för sig, en belåtenhet, som de ministörialle öfverflyttade på hans råd. Betta fortsatte sina förrättningar, rimligtvis med den tankan, att allt hittills gått bra, och att det var önskligt om de allmänna angelägenheterne hädanefter kunde skötas med samma lycka för staten. Det fanns väl en oppositionell press, som sökte bevisa, att mycket icke var sådant som det borde vara; men det fanns äfven en: ministeriell press, fastän den sjelf icke ville vidkännas deta namn, en press, som till en del redigerades med icke ringa talang, och denna sökte bevisa att oppositionen var obefogad, och att regeringens system i det hela var det rätta. Lägger man nu:vidare märke till, att de fleste af de kunglige rådgifvarne fungerat i denna: egenskap ifrån den tidigare perioden af vår: sjelfständighet, och hvad som förut blifvit anmärkt, att de arbetat under en så kraftfull personlighet, som den aflidne fursten; att de varit åskådare af många års lyckliga reaktion i andra länder; att statsskeppet, medan de stodo vid rodret, om än icke förmedelst deras konst, hade från de upprörda böljorna kommit i säker hamn, och slutligen att de nu voro män i en framskriden ålder, då konservatism af det gamla och misstänksamhet mot det nya är egen för menniskan : så är det förklarligt, att ministerens system blef sådant, som det är. Det enda, som kanske här kunde invändas är, att regeringen icke sett den fruktan realiserad. som de radikala valen i börian helt na