Aftonbladet – 16 september 1848, sida 2

har, såsom förut är bekant, i frågan om representationsreformen, uppträdt såsom en al motståndärne till. det norska represenitationssättet i en af dess väsendtligaste punkter, nemligen i afseende på representationsförsamlingens enhet och fördelning inom sig i tvänne kamrar, hvilket hr D. betraktar såsom ett enkammarsystem; som; enligt hans i reformvännernas sällskap yttrade tanka, icke duger, emedan det icke lemnar några garantier mot förhastade beslut, o. s. v. I det fallet äro hr D. (eller AftonposteB) och de konservativa ett; de täfla om bBvem som skall bäst kunna afmåla vådorna af norska representationssättet, om det skulle införas här. Erfarenheten har hittills vederlagt alla deras inkast och tvärtom ådagalagt, att det norska statsskicket allt mer och mer konsoliderat sig just i följd af representationens enkelhet och kraft, hvilken ock gjort det möjligt för norrmännen, att inom trettio år omarbeta och förbättra större delen af sina bristfälliga institutioner, medan vi här i Sverige i de flesta hänseenden stått och trampat på samma punkt. Men hvad gäller väl erfarenheten emot fixa ider? Härvid är det roande att se, huru alla de, som deklamera mot nporska representationssättets princip, äro generade när man går till sak och åberopar Norges inre historia sedan 48144. Då komma först de rätta krumbugterna och undflykterna, såsom vi längre ned skola få se. Imedlertid har det synts mången lika tillfredsställande sem betydelsefullt, att Konungen sjelf nyligen i sitt tal vid storthingets sednaste förafskedande påpekat de norska institutionernas fasthet såsom anledningen, hvarföre Norge undvikit alla :de skakningar, hvaraf nästan alla öfriga länder varit hemsökta. Detta omdöme, hvilket äfven otvifvelaktigt är grundadt och obestridligt, bar upptagits såsom ett talande, kraftfullt och glädjande vitsord i en omtvistad fråga; och det är med anledning deraf, som vi önskat se, hvad Aftonposten kunde säga derom, så mycket mera, som omständigheterna alltid hittills så fogat, att förste redaktören i Aftonposten nästan oinskränkt instämt uti de tankar och meningar, som emanerat från Konungen. Vi tillstå likväl, att Aftonpostens yttrande på intet sätt tillfredsställt oss; det är icke på låvgt när så dräpande, som man hade väntat, Här ett stycke deraf ordagrannt: För att nu tillfredsställa nyfikenheten, få vi helt öppet säga vår tanka vara den, stt Hans Maj:t med fullt ut lika skäl kunnat yttra precist samma fras till Sveriges ständer; ty äfven vårt land har, Gudi lof, oaktadt sitt jemmerliga representationsväsende, varit befriadt från de skakningar, som vändt upp och ner på den mellersta och södra Kontinenten af vår verldsdel. Utan att våga en alltför djerf gissning torde man således kunna slå vad, att, utan hänsyftning eller ens tanka på den norrska representationeps fördelning, konung Oscars mening varit den helt enkla, att den lagbundna konstitutionelt monarkiska styrelseformen, der, under samverkan mellan konung och folk, de vilda partierna icke fått eller få utveckla sig till makter i staten, är den säkraste garantien för en verklig frihet och den mest betryggande mot våldsamma rörelser. Men om än det under den norska regeringens ansvarighet framlagda throntalets syftning skulle hafva varit den som A. B. förmenar, neml.: att prisa Norriges enkammarsystem, så hindrar detta icke oss att i det hänseendet vidhålla vår åsigt om olämpligheten af detta system för Sverige, som väl föga kan jemföras med det först 481435 ur despotismens bojor frigjorda Norge, hvilket skulle helt och hållet nyskapa sitt statsskick och då ej heller kunde skapa af andra elementer än dem, som der i landet funnos, hyaribland embetsmännen också icke underläto att taga ut sin brorslott framför både borgare och bönder. Detta .räsonnemang lärer med skäl förefalla läsaren förvånande, Det är redan mycket, att Aftonposten anser sig kunna slå vad om hvad Konungen tänker, och påstå, att H. Maj:t, då han lofordat de norska institutionerna, dervid icke heft någon tanka på representatioaens inrätltning och väsende, ehuru det var just till representanterne, som talet var ställdt; men det är för mycket, att Aftonposten dessutom vill påbörda Konungen en så innehållslös tanka som den, alt han med uttrycket våra institutioner skulle menat den konstitutionella monarkien, i allmänhet, som blott är en generel benämning, hvilken icke närmare bestämmer någon institutions beskaffenhet. Denna invändning af Aftonposten är i sanning alltför klen. Aftonposten tyckes ock hafva fått elt svagt minne, som icke erinrar sig, att Frankrike äfven var en konstitutionell monarki,, men att just felakligheten i institutionernas väsende och motståndet mot deras förbättrande var hvad som öfyerändakastade monarkien. Man måste göra noga skilnad emellan ett namn, en fras, och sjelfva väsendet. Rent af belängdt är det slutligen, då Aftonposten säger, att Konungen skulle kunnat med samma skäl yttra samma fras (sie) till Sveriges Ständer, som till Storthinget. Då Konungen i Sverige låtit afgifva ett förslag till reform i representationssättet, hvilket (nemligen det närvarande representationssättet) Aftonposten sjelf kallar jemmerligt och jemväl allmänna