Aftonbladet – 15 september 1848, sida 2

sådan operationsplan. Åmnet i sig sjelf är; såsom kamerala frågor öfver hufvud, vaturligtvis bebäftadt med en viss torrbet. Dess utredning har icke kunnat verkställas utan vidlyfuga och minutiösa detaljundersökningar, så vida man icke skulle gå tillväga på puff; och just geoom den noggrannhet, som kommitteen i detta hänseende sökt att iakttaga, har dess arbete oundvikligt måst vexa till en temligen tjock lunta, som, jemte de deri förekommande siffrorna, troligen befunnits afskräckande att studera för hela den del af riddarbuset, som begagnar sin representationsrätt såsom en rekreation och, ionan den infinner sig, gerna på förband önskar veta om det skall blifva ett roligt plenum. . Denna omständighet var här ett skäl mer, å ena sidan, för den icke talande, men röstande majoriteten, att taga sitt lystringsord och sin dagorder från cheferna, och å andra sidan för desse att emot de klaraste argumenter, hemtade från ämnenas natur och beskaffenhet, uppställa och göra slag i saken med sådena vapen, som kunde verka på känslan och ståndsandan. Detta stridssätt sparades också icke af hr v. Hartmansdorff och bans vänner, bland hvilka ban till slutet serdeles verksamt sekunderades af br generallöjtnanten Lefråo, som då nyss bade hemkommit från Skåne. Sålunda rörde sig hr v. Hartmsnsdo:ff synnerligen med klagan, att man genom förslagets antagande skulle uppoffra indelta armeen; och utan indelta armåen, mente ban, hade korungamskten i Sverige intet bestånd. — Det är redan förut bekant, att dyhka fraser aldrig förfela ett visst intryck inom en sådan församling, som hos adeln; och derföre ser man äfven alltid indelta armeen framhållas vid högtidliga och kinkiga tillfällen, på samma sätt, som judarne i gamla testamentet buro tabernsklet framför sig när de gingo i fält. Påståendet om uppoffringen ipnefattade i sig sjelf ett nonsens; och på hvarje annat ställe skulle man måhända baxnas att få höra indelta armåen framställas i karskteren af ett slags pretorisner, egentligen tjenliga att diktera öfvertygelsen hos en okynnig och antirojalistisk nation. Man skulle förvåna sig öfver en så antinationel och konstitutionsvidrig tanka. Men ifrån cheferna på riddarhuset utgöra sädana uttryck blott en vanlig uppenbarelse af ett ihärdigt bemödande att i kostendans intresse söka skilja konungen från folket, samt sätta folket och armeen i harnesk emot hvarandra. Alt den indelta armåens ändamål, likaväl som den värfvades, hvilken sednare br von Hartmansdorff här icke tycktes vilja taga i betraktande, är att bevara fäderneslandets sjelfständighet och grundlagarnas belgd; att armeen icke bör vara något instrument åt oligarkiska intressen, utan dess: intresse bör vara och i sjelfva verket är ett med nationens; alt konungamakten icke har något alt befara, när den icke misskänner folkets behof och billiga anspråk, men att i motsatt fall äfven en indelt armå icke bjelper, hvilket syntes år 4809; allt detta är sanningar, obestridliga på bvarje annat ställe; endast på riddarhuset och bland prelaterna kan man opåtalt uppduka motsatta förespeglingar. Utom ofvannämnda bufvudoch statsargument, förekomma åtskilliga andra om presterskapets privilegier m. m., hvilka hr Hartmansdorff förstod att anföra med vederbörligt eftertryck, och stundom med en halft rörd, vibrerande intonation, ungefär på samma sätt, som när han vid frågan om anslaget till H. K. H. Kronprinsen talade om rrii..kets bbaarnnr. — I allmänhet måste man ock erkänna, att han ådagalade en hög grad af finess och beräkning att afpassa sina föredrog för det auditorium, som för tillfället åhörde honom. Hans outtröttlighet under dessa dagar påminde oss dessutom om landtpresten, som, efter ati hafva predikat en hel timma, ånyo vände om timglaset och yttrade: känner jag mina åhörare rätt, så tåla de vid ett glas till; ty uppenbailigen måste brer von Hartmansdorffs, Printzenskjölds och fleras anföranden under dessa. debatter väcka det intrycket, att de gåfvo sin försaroling så mycket den kunde tåla, vare sig i afseende på qvantitet eller qvalitet, och mer än någon annan hade kunnat smälta. Emedlertid lärer denna fråga, sedan presteståndet så naift afvaktade adelns beslut och följt det såsom en trogen bundsförvandt, blifva föremål för en sednare akt af serskild vigt. En plan tros nemligen vara å bane, i fall man icke. vid yttertigare besinnande anser den för mycket äfventyrlig, att bos adeln och prestestårdet vägra sakens dragande under förstärkt statsutskott, hvilket bör ske för att rösta mellan de olika beslut, hvaristånden stannat, och sålunda få ett resultat. Sker en sådan vägran, så vägra troligen borgareoch bondestånden att stadfästa den nya statsregleringen, såsom blifvande inkomplett till dess förstnämnda fråga är. afgjord. Riksdagen är då sprängd, och begynnelsen till en revolution har inträdt, hvarlefter man får se hvad som vidare kan inträffa. TREDJE ALLMÄNNA SVENSKA LANDTBRUKSMÖTET I NORRKÖPING. Första dagen (Måndagen den 44 Sept.) Allmän sammankomst. Sedan mötet, såsom vi i går berättade, blifvit af hr Swar:z öppnadt, skred. man till diskussion af första frå an: oo tvcka till en ej ringa del beror