Aftonbladet – 9 september 1848, sida 1

nl. DD CiterOllad. Den, som söker, men ej gitter med våld till annan intränga, för att honom missbandla, har derj med uppenbarat en sådan brottslighet, att rättvisan Iderföre kräfver straff. En bestämmelse derom finner alltså utskottet nödig i 9 8. 14 Kap. Om Förfalskningsbrott. Uti 4 stadgas straff å den, som falskeligen i annans namn, sig eller annan till nytta eller för latt dermed skada göra, skrifver köpebref, kontrakt, Iskuldebref eller andra dylika handlingar. ErfarenIheten har imedleriid visat, hurusom bedrägerier föröfvas genom handlingar, skrifaa i diktade persoIners namn; och då en dylik gerning ej är mindre brottslig än den förra, bar utskottet ansett sådant böra i denaa uttryckas. Då de förfalskningsbrott, som omtalas i 7, 441 och 44 SS äro för allmänna säkerheten afen högst vådlig art, måste man ock på al!t sätt söka förekomma desamma. Lemnades imedlertid den, som börjat att förfalska stämplar, eller att eftergöra mynt eller sediar ostraffad, derest han påträffas in-. nan han hunnit fullbor: a sitt brotsliga företag, vore ej allmänna säkerheten omsorgsfullt bevarad. Det är derföre, som utskottet anser försök till omförmälte brott böra straffas, och att ett tillägg derom således bör göras till nyssnämnde SS. Om någon söker utprångla en falsk sedel, men hans bedrägeri varder upptäckt innan han lyckats att någon skada, torde ej heiler ett slikt försök böra aflöpa utan påföljd. Det brottsliga uppsåtet hade redan uppenbarats i handling; och af sådan orsak har utskottet funnit en bestämmelse för detta fall böra inflyta i 435 S. Då förlust af medborgerligt förtroende ej bör drabba andra än dem, som gjort sig sakre till svärare bott, och utskottet ansett flera af de förbrytelser, som äro föremål för detta kapitel, ej vara af svårare beskaffenhet, än att de kunna försonas med fängelse eHer böter, har utskottet ansett 2185 höra så förändras, att omförmälde särskilda påföljd ej, efter förenämnde kapitel, må tillämpas i andra fall, än att någon för de i samma kapitel omtalade brott gjort sig förfallen till straffarbete. 46 Kap. Om spridande af pest eller annan för menniskor smillosam sjukdom; så ock om allmänt farlig förgiftning. Jemte det utskottet ansett försök till det i 4 omnämnda brott böra straffas, har utskottet funnit ett tillägg i 5 af nöden. Här ta:as om det fall, att någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning; men, sedan han det varseblifvit, faran deraf. ej afvärjer. Om då annan af förgiftningen får svår kroppsskada, skall den förre, enligt lagförslaget, straffas med fängelse från två till sex år, utan attstraffe: ökes, derest döden följer. Utskottet finner deremot denna omständighet i bög grad försvära brottsligheten, och i följd deraf, att straffet i detta fall bör sättas till straffarbete från åtta till och med tio år. Då menniskolif spilles, antager förbrytelsen en eftertänkligare karakter; och den yttre följden af en bandling får lagstiftaren icke förbise. Af enahanda anledning har utskottet inlagt en bestämmelse i 6 för den händelse att någon får död af gift, som, mot föreskrift, utlemnats af den, som är berättigad sälja sådan vara; hvarförutan utskottet vid denna hänvisat till de särskilda stadganden, som äro gifna eller framdeles komma att gifvas emot olofligt innehafvande af arsenik. Erfarenheten har ådagalagt de olyckor, som föranledts af lätt tillgång på gift och hehofvet af kraftiga medel till afvärjande af dessa olyckor; och af denna orsak anser utskottet en erinren i denna del böra finnas i allmänna strafflagen. Enär den förbrytelse, som omnämnes i 3 , efter utskottets omdöme ej är af ärekränkande art, har utsk. ej heller funnit förlust af medborgerligt förtroende böra ådömas. den, som varder förfallen till straff, jemnlikt berörde . Hänvisningen till förevarande bör således uteslutas. 417 Kap. Om mord och dråp; så ock om annan misshandel å person. Till 4 8, som bestämmer straff för mord, anser utskottet böra göras ett tillägg i afseende på straffet för försök till dylikt brott. Utskottet föreslår uteslutandet af 3 . I gällande brottmålslag saknas något motsvarigt stadgande; och fara är, att dess införande kunde komma att främja verkliga mord, medelst förbrytaren Jemnad anledning att beräkna och påyrka befrielse från det svårare straff, som sådant förtjenar. För det högst sällsycta fall, då händelser af den beskaffenhet, som omförmälde 6 afser, skulle kunna komma i fråga, lärer någon särskild ansvarsbestämmelse icke mera hädanefter än hittills vara behöflig. Uti 7 s af lagförslaget stadgas strängare straff för dråp å skyldeman i rätt uppstigande led, än för dylikt brott å maka, stvjufoch svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde, lärare eller annan, under hvars lydnad man står. Så bestämmes straffet för sådant dråp, som omtalas i föregående 4 och ö SS, å den förstnämnde till lifvets förlust, men, om det sker å de sednare, till endast förlust af friheten på vissa år eller lifstiden. Utskottet avser imedlertid någon olikhet i denna del ej böra äga rum. Att dråp å föräldrar städse miste betraktas såsom ett af de svåraste brott kan ej förnekas; men att den, som dödar sina svärföräldrar, sina fosterföräldrar eller sin lärare 0. s. v., skall hafva rätt att mildare af lag:n bedömas, kan utskottet ej antaga. Ju keligare och betydelsefullare de band äro, hvarmed merniskor äro förenade, ju närmare deras inbördes förhållanden äro, och ju större fara kränkningen af dessa förbållanden kan medföra för samhället, desto mera måste de aflagstiftaren skyddas. Om dråp å svärföräldrar och fosterföräldrar ej af lagen anses annorlunda, än dråp å en person, till hyilken dråparen ej hafi ringaste förbindelse, fruktar utskottet, att denna lag ej gillas af allmänna rättskänslan, hvars tolk lagen likrs —— LR RE RR RT