Aftonbladet – 8 september 1848, sida 2

Fanny från Buenos Ayres, eller sennora Isabella, som hon här vanligen kallades, gjort den observationen, att det unga fruntimret var en blåstrumpa — en extravagant blåstrumpa. Grunden för Englands samhällsförbållanden hvilar på den massiva materialism, som betraktar hvarje intellektuel och andlig tendens såsom öfverflödig, bvarje talang som ett underordnadt föremål, som kan betalas med penningar, och följaktligen är 1 sig sjelf en industrigren, i likhet med hvarje annat manufaktureiler tillverkningsarbete. . En man eller yngling i England, som är utmärkt ör någon talang eller för lust till intellektuel utveckling, är på den räkningen en volycka för sin famäiljo, som anses så mycket olyckligare, ju mer in sådan talang röjer öfverlägsenhet. Lydig dessa stadganden af engelsk fördom, insvePer sig en engelsk författare, innan han framträder inför allmänh-ten, i anopymitetens djupaste slöja, och döljer ofta för sina närmaste slägtingar den själsverksamhet, som iaspirerar honom.! Endast i vissa fall, när utomordentlig framgång kröner hans försök, eller hans personliga oberoende, förenadt med rang och titel, sätter homom i stånd att trotsa sin familjs omdöme, framträder han under sitt räta namp. Hans ställning blir då ett ämne för nyfikenhet, ty den engelska verlden fördrager honom endast på sin höjd, och behandlar honom i hans närvaro som em nervpatient, men nedtrampar honom, när han vänder ryggen till, skoningslöst i den dy, dit han efter hennes tanka hör. Om en förfåttare utan förmögenhet ställes i Epgland på samma fot med en betjent och står förvisad, är det icke att undra på, att en qvinna i England, hon må vara fattig eller rik, fashionabel eller icke, får ett helvete på jorden, Pär hon röjer något intellektuelt eller andligt anlag, eller sysselsätter sig med litteratur. I enlighet med förmögenhetens, rangens och titelns ofvannämnda prerogativer, äro en lady Morgån, en lady Blessington o. 3. V. väl tolererade, emedan de i sin samhällsställning kunna trotsa den verld, som kryper omkring dem; men de äro icke destomindre unierkastade en sträng uppsigt af de brittiska brukens absoluta välde, som bjuder att icke genom något litterärt steg eller andens flygt öfverstiga de gränsor, dem fördomen utstakar såsom brittiska. Dessa gränsor af brittiskt bruk och fördom bilda en kinesisk mur, af hvilken hvarje engelsman beständigt omgifves, hvarhelst i verlden han må slå ned sina bopålar.