Aftonbladet – 2 september 1848, sida 2

RA RÄNTAN SNARARE OAS den! Huru den kunde komma, kan jag icke begripap, sade hon för sig sjelf, sakta och i låg ton. Hvilken tanka? frågade Robert med en qväfd röst, ty hennes blick förfärade honom. Hennes ansigte, belyst af månens strålar, var blekt som ett liks; endast en obeskriflig glans dröjde omkring ögat; hennes: läppar skällde; med sammanknäppta händer stod hon der lik en staty — en bedjande: engel. pJag: ber er, berätta mig hvad somi hastså smärtade er; anförtro mig det! sade Robert, sedån han hade betraktat hanne en låpg stund, likasom: med helig vördnad. Jo, en förfärlig tanke uppstod hos mig som min själs innersta åstundan. Jag öaskade, med bibehållande af min andliga existens, förvandlas i en ödla, på det jag måtte följa er öfverallt; glida omkring er öfverallt, till. och med obemärkt för er sjelf; gömma mig om aftnarna i ert grannskap, såsom dessa, krypa fram från mitt gömställe och sänka min blick i edra ögon, likasom dessa blicka fram på er bakom edra böcker. Store Gud! suckade Robert, förlorad i djupet af den afgrund, från hvilken denna tanke af tröstlös förtvifian och okuflig kärlek häde uppstigit. Hvad har jag gjort? Hvilket brott har jag begått, att jag har väckt hos er en känsla, som jag icke vågar besvara.n i Och den ni icke besvarar, emedan nt icke vill besvara den, tillade frun med en skarp tonvigt. Sennora!, ropade ynglingen med en upprörd stämma. Senzora, förolämpa mig icke. Om jag hitintills på intet sätt yttrat de känslor, som Tasa inom mig, ja som förgöra mig, så är det emedan jag erkänner den ställning, hvari vi stå till verlden, och inför verlden.n t Ioför verlden! afbröt hon med en ton af vredgadt förakt; inför verlden! Ack! om ni kunde ana, huru långt verlden — hvad vi beteckna med detta us!a ord — huru långt verlden, med sin dom och fördömelse, nu ligger under mig! höru likgiltiga menniskorna bilfvit mig, med allt sitt förakt och sin kärlekslöshet! O! NI anar icke hvad som har föregått inom mig, sedan jeg — sedan jag lärde känna er! Sedan dess har jag lefvat ensam för och genom er, och måste alltid och för evigt bli likasom fjettrad i ert grannskap, Verlden skall döma