Aftonbladet – 2 september 1848, sida 1

fortsatte Dolorss högt och utan förlögenhet, då tänt Sussnoa nalkades henne. Garsta väl, så vidt jog vat, svarade dr Thorfin. Her ni nyligen sett beron? Han mår väl icke ilia, boppas jag ? frågade tenien. Så vidt jag vet mår baronen äfven väl; jag träffar honem sannolikt i dsg på howel Faroux.n Fremör misa helsningar till honom; vi få väl det nöjet att se er båda om söndag ? pJag tackar er, miss Thomson, för trin egen del; jag skall hafva den äran; och jeg vill då taga mig den friheten att lemna er den bok, om hvilken vi just taladep, tillade han till Dolores. Hvad är det för en bok?, frågade qvatiguvernanten med förlåtlig qvinlig nyfikenhet. Spiridion, madame Sands sista arbet:, svarade doktor Thorfia till den magra tantens plågs. Mademe Sand! Liser ni madame Ssnds böcker, miss Farny? Je2g enser medame Send för vår tids första författarinna; och det ges få män, som kunna ställas i bredd med henne. Huiu opassande! sucksde det väl uppfostrade engelska fruniimret; öfversätter Byion och läser madame S:nd, tillade kon haifhögt. Har jeg någonsin hirt på maken ? Doktor Thofia tog nu afsked och leranade skaldipnan åt sin guvernents dåliga lynne, hvilzet steg högre än någonsin sedan Thorfin hade rämnt en författarinna, hvars filosofiska arbete, Spiridion, ersamt är nog att göra hennes namn odödligt i hennee folks litteratur. TCLFTE KAPITLET. MAÅNSKE. ENATTEN. Det var en såden tropisx månskensvatt, fom Omhöljde de båda pavillongerne, då vi först sågo det o!yckliga frustimret på hennes divar. Två månader hade sedan passerat. . Trädgruppersas täta löfverk på kullens sluttning bildade täta stuggma:sor, ofvan hvilka det magiskt uppiysta landskapet framsiod i uzderbar prakt. De eflägsna bergen rfeste sig med sina mörka spetsar mot den egtjernbeströdda himmelen, och bugten nedanföre Jåg lik en spegel sl glindrande kristall. Här och der flöt sakta en båt mot stranden vid foten af kullen, och vii hvårj: årtag, som klart lät höra sig 1 den djupa tystnaden, droppade en fosforariad Ijusstrimma, lik flammande olja, tillbaka i vattnet. Hundradoials uoderbart skimrande insskter fladdrado serom de doftande kaffebuskarnes och orangeträdsng mörka löfverk, hvars vällukt, blendad med den fn oräkneliga andra blommor, tycktes lika mycket