Aftonbladet – 1 september 1848, sida 2

man af grundsatsens utsträckning befarat; och af denna anledning torde man ej heller från gällande rättegångsordning kunna hemta giltigt stöd emot lagförslagets antagande, Utskottet har härmed fullbordat den genom särskilda anmärkningar och motioner påkallade pröfning af de väsendtligaste och på systemet i berörde förslag mest ingripande grundsatser; och som, af hvad utskottet bärvid yttrat, följer, att utskottet för sin del gillar samma förslag, så vidt det öfverensstämmer med dessa grundsatser, och således ej kan biträda deras mening, som från saknad erfarenhet om föreslagne frihetsstraffets lämplighet här i landet, eller från den i afseende på straffmätning antagne princips oförenlighet med gällande rättegångsordning, sökt föranleda uppskof med slutliga pröfningen af förenämnda lagstiftningsfråga, öfvergår utskottet till redovisning af sina åsigter angående förslaget i öfrigt. Den, som jemnför hittills gällande brottmålslag med det af Kongl. Maj:t framlagda förslag till strafflag, inser genast att en väsendtlig olikhet dem emellan eger rum ej allenast till innehåll, utan ock till form, Lagens yttre eller formella beskaffenhet är imedlertid det, som först fäster granskarens uppmärksamhet; och utskottet anser sig derför till en begynnelse böra i denna del uttala sitt omdöme. Vid granskning af förslaget visar sig, hurusom detsamma sönderfaller i två afdelningar, af hvilka den ena, omfattande de första åtta kapitlen, upptager generella bestämmelser, jemte reglor för pröfningen af förekommande fall. I den andra åter, äro brotten, hvart för sig, karakteriserade, och de särskilda straffbestämmelserna utsatte. Helt och hållet nytt är likväl icke detta ämnenas åtskiljande. Redan 4734 års lagstifta e funno nödigt att i ett särskildt kapitel af missgerningsbalken medde!a allmänna stadganden i afseende på delaktighet i missgerningar; men om än ytterligare stadganden af denna art, med afseende å de af desse lagstiftare antagna system, kunde undvikas; så lärer man icke kunra undgå alt erkänna beköfligheten deraf, då man ät brottmålslagstiftningen vill gifva den utbildning och fulländning, som närvarande tid kräfver och som Kongl. Moj:t med det nådiga förslaget bar till ändamål att befrämja. Det skulle nemligen leda til en vidlyftighet utan ända och säkerligen gifva mindre tillfredsställande resultater om man, vid hvarje brott, sökte upptaga alla de mångfaldiga omständigbeter, som på bedömandet af brottet kunde cega inflytande och domaren vid lagens tillämpning har att iakttaga. En stor del af dem inträffar vid alla brott och måste följaktligen medföra enahanda verkan, i afseende på hvart brott för sig; också har den grundsats, som i denna del gjort sig gällande vid utarbetandet af omförmälte lagförslag, blifvit byllad af lagstiftarne i de flera andra civiliserade länder, der man i sednare tider infört nya strafflagar. Men det är icke blott i omförmälta hänseende, som den anmärkte formella olikheten ligger. Den röjes jemväl i ämnenas uppställning och ordnande i fråga om de konkreta fallen. Således finnas, bland annat, ämnen, som nu utgöra föremål för särskilda kapitel af missgerningsbalken, uti förslaget vara behandlade i ett enda. Detta är t. ex förhållandet med de olika arterna af stöld, äfvensom med mord och dråp samt annan missbandel å person; och om man oväldigt pröfvar denna förändring, kan man icke neka att derigerom vinnes en konseqvens, en enhet och ett sammanhang i lagstiftningen, som för närvarande saknas. Då hvarje ämne förekommer i en ordnad, systematisk följd bar den, som med uppmärksamhet vill Jäsa lagen, ock lättast att fatta densamma. i flera fall har denna afvikelse jemväl varit oundviklig, så framt man ej velat bibehålla grundsatser, som, oförenliga med tidens bildning och rättvisans fordran, af allmänna tänkesättet längt före detta blifvit ogillade. Man har dock härvid endast fortgått på den bana, 1734 ärs lagstiftare beträdde, då de, efter tidens fordringar, omskapade den äldre, i spridda balkar innefattade, till anda och språk föräldrade, brottmålslagstiftningen; och den, som gör sig mödan anställa jemförelser, skall snart öfvertygas, att ifrågavarande lagförslag, i formelt hänseende, ej mera afviker från gällande brottmålslag, än denna från sin föregångare. Enbet och sammanhang i de särskilda bestämmelserna äro cessutom fordringar, som ej kunna eftergifvas, då fråga är om stiftande af en ny lag; och det är dessa fordringar, som, efter utskottets omdöme, påkallar den förändring i lagens uppställning, som nu blifvit omnämnd. (Forts.) Ten oe RE UR Kö IR UYR KR RE