Aftonbladet – 30 augusti 1848, sida 2

väckligen känd, så anse vi en resume af handlingen vara ölfverflödig. Enskilda momenter il denna text äro komponibla; det hela är det! ej, såvida man såsom vilkor för denna egenskap : får antaga, att sammanfattnivgen af styckets karakterer och situationer bör bära en viss egenl grundfärg, för hvilken äfven tonspråket egerl ett motsvarande uttryck. Libretten eger der-l: emot icke ens en allmän tragisk karakter, såvidt det är tragediens uppgift, att åskådliggöra antingen en djup, betydelsefull ide, eller enl märklig, karakteristisk sida af det menskliga bjertat. Här existerar intetdera fallet: det är blott en bedröflig händelse, som timar för våra ögon. Den storartade lyftniögen, den tragiska värdigheten felas enligt vår åsigt, och hr Verdil synes ej varit rätta mannen till att framkalla den ur intet. Icke heller tycks han, såsom Meyerbeer, ega förmågan att genom ett mästerligt arbete i detalj dölja det helas brister: det hela hänvisar Yill enskildheterna, dessa till det hela, och intetdera gör tillfyllest. Huru tecknas bär den ridderlige Karl V?-huru den stolte, hårde Silva, den dystre, men eldige Ernani? Ridderligheten, stoltheten skildras genom basunstötar och dunder från bastrumman, omvexlande med smånäpna, schäferartade cavatinor — detta är hufvudsakligen de dagrar och skuggor hr Verdi består, Finnes ett spår — om ock ej af ridderlighet, dock af sjelfkänsla i den klagovisa, hvarmed den förr så stolte Ernani i sista akten tigger sin dödsfiende om att få lefva ännu en dag — en natt? menskligt må detta vara, men säkerligen ej poetiskt. Vidare lärer väl härom ej behöfva ordas: det är en opera seria efter modern snitt; dermed är allt sagdt. Man kan ej kalla hr Verdis uppfinning serdeles ny, hvarken i sångpartierna eller i de, allt buller oaktadt, nog glesa instrumentalmotiverna, och de stundom temligen hårda harmoniföljderna bidraga ej serdeles till afbjelpande häraf. Dock finner man här och der rätt vackra, om ock ej synnerligen originella satser, såsom kungens cavatina: vieni meco, etc. i andra, och hans aria i början af tredje akten, sextetten, konspirationskören, röfvarkören, m, m. Deremot bildar nästan hvarje nummer i operan en glanspunkt, hvad välberäknade sceniska, och vokala effekter i allmänhet beträffar. Detta är öfverhufvud den starka sidan hos Italiens maestri, och hr Verdi ger deruti sina kolleger ingenting efter. När dessa fördelar dertill med så utmärkt habiletet, som nu sker, begagnas af de utförande, så är det naturligt, att man i alla fall icke utan nöje hör denna opera. Det italienska operasällskapet gifver, såsom vi redan nämnt, detta verk på ett ganska lyckadt, vid flera tillfällen förträffligt sätt. Solopartierna utföras oftast med smak och elegans, ensemblerna med den precision, som så mycket utmärker dessa artisters sång. Elvira (donna Sol i Hugos tragedi) gifves af signora Penco med både känsla och kraft, isynnerhet i scenen med Ernani uti sista akten, der hon såväl i sång som spel utvecklar en utmärkt talang. I de föregående akterna forcerar hon stundom onödigtvis sin röst nog mycket: en anmärkniog, som man imedlertid på sednare tiden sällan kunnat göra vid sgra P:s sång. — I Konungens parti firar sgr Della Santa en verklig triumf: cavatinan till Elvira vinner genom hans dehkata, uttrycksfulla föredrag, havs melodiska och likväl kraftfulla stämma mycket intresse; i 3:dje akten imponerar hans sång genom energi och eld, och slutligen bör man ock nämna duetten med Elvira, i 2:dra akten, den båda artisterna utföra förträffligt. Sgr Della Santa förenar här som i andra roller sydländarns liflighet med den sans, den omtänksamhet, som mera plägar vara nordbon egen. — Sgr Ciaffei, hvars sångmetod egnar sig mera för den här herrskande soutinerade, än koloratursången, gifver Ernanis parti till allmän tillfredsställelse. I de första akterna ger ban sitt uttryck mycken sanning och bestämdhet, i den sista finner man i hans spel loch sång en nyansering af passionen, som ien Iså fadd situation ej är lätt att anbringa med Iså lycklig framgång. — De Silva fann utisgr ICassnova en representant med sann och konseqvent genomförd hållning. Det energiska, lallvarliga uttrycket i hans sång röjer ett sorgfälligt studium af partiet, och det enda väsendtliga, man kan anmärka, är en stundom något för låg intonation. Körerna, som gå rätt väl, sjungas på originalspråket, till fördel för illusionen, hvilken äfven af de smakfulla anordningarne i kostymoch dekorationsväg ej ringa befordras. — osm — I anseende till den vigt, som det konservativa partiet genom tidningen Tiden synes l vilja gifva åt diskussionerna i presteståndet angående skatteregleripgsfrågan, hvilket visar sig Ideraf att man i nämnde blad tid efter annan framdragit åtskilliga bland de yttranden, som