Aftonbladet – 29 augusti 1848, sida 3

bSverige har en åtminstone periodisk rikedom på öfverjordiskt eller himlavatten... Sverige är att lyckönska såsom egande sådan rik tillgång på himmelskt oförskämdt vatten, det första och bästa verkliga näriogsämne som finnes, hvilket, då det förer lazöringar eller foreller,; blir den universellaste medicin som finnes. Svenska jorden är magrare, hvilket också vill säga renligare och — i fall det tillåtes oss att tillägga — mera moralisk än grannstaternas jord (undant. Norge). Uti det föregående hafva väl vi tagit oss fribeten likna Sverige vid en väfnad, deruti tvärtrådarne voro riksstånden ; men vi kunna, med läsarens tillåtelse, gå än längre på liknelsernas bana och kanske bättre föreställa oss alltsammans såsom en organisk kropp... således få likna rikets hufvuddelar vid kroppens hufvuddelar och t. ex. antaga Mellan-Sverige för bålen (bröst och buk), Skäne såsom hufvudet och Norrland såsom lår och ben ) I denna kropp torde vi få likna Adeln och Prester vid nerver, Borgare och Bönder vid blodkärlssystemet, hvilka båda systemer genomgå alla kroppsdelarne, så att det icke kan falla hufvudet in att vilja skilja sig från fötterna, som det väl annars, om icke hvarken nerveller blodkärlssystem funnes, kunde vilja göra. Angående en sådan statskropps skapning kunde man väl invända, att Skåne har för mycken Adel, då deremot Norrland derpäå är ganska fattigt; men en sådan Momi-kritik kan väl också göras på menniskokroppen, att bjernan såsom en nervernas medelpunkt är i en annan kroppsdel än bjertat; till följe af denna särskilda placering vinnes dock den stora fördelen att plats blir för bättre utbildning, så att hvart systems medelpunkt blir starkare, liksom Carlskrona nu kan bli bättre amiralitet och Upsala bättre universitet, än om båda vore inträngda i Stockholm. Denna organisation synes för den, som lyckligen inkommit deri, vara ofantligt bättre än att af alltsammans genom allmänna val göra hackekorf eller lungmos. De som icke inkommit i kroppen må på ordentlig väg .?) söka att inkomma, men icke för detta ändamåls vinnande ,med våld vända ut och in på kroppen, så att håret på hufvudet kommer inåt och hjernan i stället utåt, hvarmed det hela i längden icke blifver belåtet... Staten liknar en vagn, som skall dragas med starka, väl organiserade dragare eller hästar och icke hvarken af hackekorfvar eller lungmospåsar. D. .. . Momus var en stor stympare, emedan han var ensam. Nu finnas många sådane Momusskapare, så att man af dem kan tillsätta en comitå, deruti alla partier bli representerade. Följden blifver att man i hackekorfven inblandar vissa muskler o. d. af den gamla organisationen, hvilka komma att verka såsom jäsningsämnen till åstadkommande af större elementar-upplösning; kort sagdt till gödselbildning. Denna kommer i mindre stater väl till gagn ät en mäktigare granne, såsom med Polen var händelsen, eller, i fall staten är stor och icke han väl divideras, uppstår deri en generaltio equivoca, hvaraf myriader varelser, som kunna gå från Paris till Moscou; och frågar man till sist cui bono, så blir det till de moscovitiska åkrarnes gödande med benmjöl eller till den nya parisiska förödelsens styggelse med tvåtusen barricader!!...) a ) Förf. låter således det arma Sverige stå på hufvudet! Intressant hade det varit om förf. upplyst, hvilken kroppsdel Sverige vänder såsom en reflektionsspegel mot de ryska stepperna,. ) Ar detta casus felicitatis, som bör eftersträfvas? frågar förf. till sist. Men barrikaderna äro ju mestadels af gråsten och han har sjelf sagt att gråstenen är grundvalen för vårt lands sociala och konstitutionella förhå!tlanden. Han skulle hafva kunnat invända att en ordentlig grundval bör ligga stilla, om han icke i det föregående beklagat såsom en olycka, att nästan intet eller inga stenkastningar kommit till oss i utbyte mot den stora mängd gråsten, som Sverge gifvit ifrån sig. Red. har ingen vidare anmärkning att ti lägga, men vill för säkerhetens skull ännu en gång påpeka att ofvanstående godbitar äro ordagrannt i afskrifna ur en helt allvarsamt menad afhandling i professor Palmblads tidskrift. Tiden uppgifver uppsatsen vara författad af en af Sveriges störste vetenskapsmän, kanske den bland Svetiges lefvande författare, hvars namn af naturforskare mest firas. Det gör oss ondt att vi måste tro Tiden på dess ord; vi ville så gerna antaga, att artikeln härledde sig från: den märkvärdige naturforskaren Hans Hoffstedt i Gäddviken.n