Aftonbladet – 26 augusti 1848, sida 2

ERAN RANE TEA IR ——S — Lik en eldkula hvars rundning var något bristande på ena sidan, höjde sig månen öfver horisontens mörka bryn, stigande allt högre, och blickande likasom sorgset ned på Yana Kirym och Lorenzo — på ruinerna af grimpeiro-byen i det inre af B:asilien — på det unga fruntimrets villa på da Gloria, hvilken just då afsköt sin pistol — och på den svenska briggen, som mr Daily lemnade i egenskap af engelsk officer. tskilliga eldar, underhållna af Patagoniens vestaler, flammade här och der; de vidmaktbållas natten igenom för det prosaiska ändamålet, att hafva dem i beredskap om morgonen vid tillagningen af frukost, eå framt intet åskmoln synes på himmelen och ingen pampeiro är att befara, som kunde sprida det förstörande elementet bland tältens torra huiar. Lorenzo satt, försänkt i sig sjelf, bredvid den besynnerliga varelsen, som efter det anförda slutet af sitt profetiska tal icke hade tillagt ett ord. Omsider steg han upp och tryckte den gamla qvinnans hand. Hon pekade mot tälten, der bans kamrater hade stannat, och riktande sedan sin blick mot stjernorna, förblef hon sittande under träden, medan Lorenzo följde hennes vink och gick sakta bort. Han fann sina kamrater, jemte kasiken och hans son, Oregham, sittande i en halfkrets framför hans tält, med rykande cigarrer, och bredvid dem det aromatiska theet, till hvilket de vänligt inbjödo honom, utan någon allusionpå orsaken till hans frånvaro. Icke långt från gruppen satt en gammal Inak, ifrigt sysselsatt med att sluta ett par nationala stöfJar eller läderstrumpor, åt den hvite gästen, hvilken vännen från hafsstranden bade fört till dem. De voro gjorda af lårskinnet af en häst, garfvadt med salt och aska, och sedan torkadt. Den gamle höll nu på att gnida dem mjuka med torr aska och sand. Den lilla flickan, som vi sågo hos kasiken brodera de inexpressibles, som hon ämnade gästen, hade slutat sitt mästerverk och i hemlighet burit dem i hans tält, Man talade om de tre gästernas förestående rega, och den gamla E! Rojo och Oregham bådo Lorenzo att anse den nationaldrägt, som hade tjenat honom under hans flykt, såsom en obetydlig present å deras sida, utan att förneka honom det nöjet, som han. fordrade, att lemna efter sig någon sak som ett minne af det gästfria skydd, han hos dem åtnjutit. Sedan signore Testa berättat sin gamle vän mycket om tjurtämjarechefen och hans utrotningskrig mot Monte Video, samt om den rörelse, som i hela Sydamerika egde rum, för upprättandet af en förnuftig centralstyrelse, önskade alla hvarandra god natt och begåfvo sig till sina tält.