Aftonbladet – 26 augusti 1848, sida 2

Hvad som nu specielt föranledt oss att något litet eflektera öfver Snällp:s politiska resonnemanger, ir en uti JM 27 införd, med B. C. undertecknad, s. i. bledande artikel, under rubrik: Ett och annat om ställningen för dagen, deruti Snälp. liksom: ätter krigsrustningarne i ett slags sammanhang ned den inre politiken, och med en öppenhjertiget, som man väl kunnat träffa under ett och anat enskildt samtal, men som vi ännu icke hos nägon publicist förnummit, framdrager några i red:s anka förmånliga resultater af krigsrustningarne i fseende på våra inre förhållanden. Snällp:s ord iro följande: De militära demonstrationer, som vittills bos oss blifvit tillvägabragte, hafva varit edda af en lugn besinning. Att hafva blifvit stilla, lå rörelserna började i Danmark, hade icke varit öfverensstämmelse med den opinion, som den tilen så högt uttalade sig: åtminstone var ropet för starkt och för allmänt, för att icke anses som utryck af en nationalönskan. Inom landet hafva dessa rörelser haft den goda verkan, att uppmärksamheten blifvit ledd från partistriderna, och dessa partier hafva blifvit hindrade att arbeta sig fram till värre inre oenigheter. Sinnena hafva blifvit rigtade utåt; de hafva fått en afledning från att sönderslita sig sjelfva. Det är med stlalerna, som det ofta är med individen; man går och gör sig missnöjd, man söler anledning: till förargelse, man skapar kapriser och fräter sig sjelf. Det enda, som kan upprycka sinnet från elt sådant tillstånd, är en yttre verksamhet, som oemotstlåndligt leder tankarne åt något annat; derigenom omstämmes det inre lifvet till en annan rigtning än förrn, — — — — — — — Vid sednare mom. af Snällp:s utaf oss citerade relexioner vilja vi tillåta oss några små anmärkningar. Först och främst hade det varit mycket interessant, om Snällp. låtit oss förstå, buruvida den anser den omständigheten, att, genom krigsrustningarne, uppmärksamheten blifvit ledå från partislriderna, såsom ett af vederbörande sökt, eller allenast som ett tillfälligt resultat. E:t sådant tillkännagifvande skulle naturligtvis hafva spridt mycket ljus öfver Snällp:s opinion om Reg:s politik; men isynnerhet skulle det varit af interesse för der hände!se det förhåller sig så som mången velat låta påskina: att Snällp., jemte sin egen, äfven kan anses uttrycka en högre åsigt. Ordet pariistrider har, som bekant torde vara, någonting för svenska och ovanda öron obehagligt, ja nära nog förhatligt, och nog hade väl ett annat ord kunnat väljas för att beteckna hvad Snällp. här troligen menar, neml. de olika meningar, som förefunnits och förefianas: i afseende på den stora frågan för dagen, nationens lifsfråga: representationens ombildning. Attsådana opinionskonflikter alltid och såsom en ren naturnödvändighet måste uppkomma uti hvarje konstitutionel stat och t. o. m. utgöra ett al de konstitutionela statsskickets lifselementer, det vet nog Snällp. lika väl som någon annan, hvadan det förundrar oss, om det skulle kunna anses för någon egentlig fördel, att den allmänna uppmärksamheten blifvit afledd från en fräga, som så djupt ingriper i nationens dyrbaraste interessen. Att Snällp. för öfrigt har rätt uti sitt påstående, att krvigsrustningarne verkligen haft den uppgifna afledande egenskapen, bestrida vi ingalunda, men hysa starka tvifvelsmål öfver den förmenta fördelen af denna afledning. Oss förefaller det neml. helt otroligt, att rustningarne skulle kunna hafva den försonande egenskap, att med ens undanrödja den skarpa divergensen mellan konservatismen och liberalismen i vårt land och de mindre skarpa divergenserna mellan beggederas nyanser. Vinsten — om annars denna benämning kunde anses lämplig — blir således på sin höjd ett uppskof, en hvila, hvilken icke ens kan förutsättas blifva långvarig; och krigsrustningarne, från denna synpunkt betraktade, rer ducera sig alltså till ett helt betydelselöst palliativ, hvars ögonblickliga, snart öfvergående verksamhet icke kan högt uppskattas, då det naturligtvis faller sig för dyrt i längden att repetera, oberäknadt, att de politiska konjunkturerna icke alltid kunna vara passande för dess användande. Skulle man t. om. antaga, att de oftanämnde rustningarne utgjort ett indirekt medel, att förbjelpa Reg:s representationsförslag till att blifva antaget såsom hvilande, så torde det i närvarande stund icke vara möjligt att afgöra, huruvida sådant bör anses såsom en vinst eller ej — ett förhållande, som tiil största delen beror deraf, huruvida berörde representationsförslag verkligen har de flesta chancerna för sig, att blifva vid en kommande riksdag antaget. Det torde ännu vara för tidigt att offentligen yttra Dägot motiveradt omdöme i den vägen, eburu vi visserligen, likasom troligen mången annan, stundom. kunna sysselsätta oss med små enskilda funderingar öfver ämnet. Vår Reg:s sannt konstitutionela och på det hela taget liberala tendens innefattar efter vår öfvertygelse tillräcklig borgen mot alla statskupper, och vi förklara derföre uttryckligen vår uppriktiga mening vara den, att det exempel vi, såsom en vederläggning i allmänhet af Snällp:s argumentation, nu gå att anföra, icke har den ringaste tillämplighet på våra nuvarande förhållanden; men såsom generelt bevis för fruktlösheten af krigsrustningar såsom medel att qväfva inre politiska rörelser, gifves väl knappast något mera slående exempel, än Fransmännens expedition 1830 till Algier. Hure detta försök att leda nationens uppmärksamhet inifrån utåt, lyckades, veta vi alla. Vår slutkonklusion af hvad vi nu anfört, blifver alltså den, att om icke krigsrustningarne förmå försvara sig sjelfve såsom sitt eget ändamål — hvilket vi för vår del ingalunda betvifla — så låter sådant sig svårligen göra från den ståndpunkt, hvarpå Snällp. ställt frågan; och att alltså den af Snällp. begagnade upplagsända icke varit särdeles lyckligt vald. — En vida större vinst är, efter vår tanka, att åt en del af vår armå blifvit — äfven om det icke skulle komma till någon allvarsam konflikt — bibringad en vana vid fältlifyet, hvaraf större delen efter ett öfver 30-årigt fredslugn hittills varit i-saknad. Dock blir äfven denna erfarenhet, ehuru den med skäl kan högt uppskattas, alltid för dyrköpt, för att kunna godkännas såsom krigsrustningarnes hufvudändamål. En måhända ännu större vinst anse vi ligga deruti, om man kan antaga — hvilket synes sannolikt — att, om freden lyckligt komARTE ETS NESS NANNE sam lagten nå Nardetiarnan hlifult lacsad hvilkam