Aftonbladet – 18 augusti 1848, sida 3

blifvit adopterade af den bomeopathiska behandlingen. Skilj dock noga, läsare, våttenkur från hömeopathi. Vattebkuren skyr ej stora ioser, så insom -utvärtes, : och stora temperatärfförändringar 3 hvi!ket homeopathien med postulerahde af miktoskopiska, alt ej säga i oändlighet förtunnaje medikamentsdosers tillräckliga vetksamhet, måste göra, om den vill vara konseqveit. G) Läkaresällskapet tillstyrker, d:r L., kanske just derföre, afstyrker bruket af rhabarber i diarrhe. Månne denna d:r L:s opposition är så välbetänkt, som den tager sig min af? Är den icke först mer en opposition möt erfarenheten? Ty 1:0 är det en snart sagdt verldsgammal erfarenhet, som också längesedan är i folkets ego, att ettlaxatif; såsom :habarbern ofta lätt afbjelper ett diarrhe. Hr L:s ordande om. rbabarberns rTetande och Törsvägande verkan vis:r sig desto mera tömt och malplaceradt som sjukdomsämnet med de sjuka afsöndringarne, om da få qvarligga ostörde i magen, påtagligeh måste mera rets och försvaga, i det de öka sjukdomen, än ett på en gång taget lindrigt afförin ;smedel. 2:o vill det synas, som, skulle rhabarber med f. dylika medel, i fall, der de bota diarrhe, verka just i enlighet med den homeopåthiska principen; hvarföre hr L snarare bär bort komplimentera Läkaresällskapet att häfvå gjort åtminstone en enligt hans åsigt principenlig ordidation. Ännu en förkastelse hade man väntat att finna vid sidan af de öfriga, nemligen af kräkmedel. Härom telas.imedlertid icke; Mäånne paral!elen här ej kunde lika lätt vändas till motsägelse, och derföre uteblef? Månne hr L. sedan år 41843, då han utgaf en liten afhandling i ällopathisk anda: Om kräkniog,, bevarar något enskildt förtroende för detta medel äfven i afseende på kol3a? Dettasynes icke alldeles otroligt, alldenstund doktor L. der uppgifver såsom första inditationen för ipecacuanha (gifves 10. grans pro dosi hvar halftimma): fallenhet för utsot, verklig utsot — ända till rödsot med äckel och kräkning). Detta är visserligen en mycket sotig indication, dock tydlig nog för att icke missförstås. Vare sig härmed huru som helst, så bevisar dock nämnde afhandling, att döktor IL. ej förnekar möjligheten och tillvaron af en annan, medicin, än den homeopatiska, då han till och med ej försmåätt, stt i den uppträda som författare. Desto mera oväntadt förekommer det då, att han nu, förglömmande att hvarje sak bör :bedörmas från sin egen synpunkt, synes snarare hafva satt sig före, att från sin komeopathiska synkrets punkt för puvkt vederlägga, eller åtminstone bestrida och förkasta läkaresä!lskapets föreskrifter, och för desamma varna sina enskilda vänner och kunder,, än det varit honom angeläget alt lemna dem en hjelpreda till kolerans behandling. Anmärkningsvärd, om ej just prisvärd, är också den om:änksamhet och grundlighet, hvarmed den frågande går till väga, när ban, skakåd i sin tro, pvill söka förskaffa sig någon tillförlitligare ledning till bildandet af ett sjelfständigt omdöme om den ena eller andra methodens företräde. Han går nemligen till närmaste böklåda och tager för godt såsom skiljedomare det första lilla arbete om kolera, som .han der händelsevisp finner. Det kan man kalla sjelfständighet med besked; ty en sådan sinkadus gäller för honom mer än alia Stockholmsläkares öfverensstämmande. erfarenhet, doktor L:s på köpet, ehuiu de fleste af dem måhända sett och behandlat-flera kolerasjuka än Gultceit. Det tyckes således vara påtagligt, att frågan endast blifvit framställd för att om möjligt framhålla homeopathiens förmenta företräde framför den af läkaresällskapet utöfvade medicinen; men den frågande hade bordt besiöna, hvad hån säkerligen ej felar att begripa, att sådana paralleler, framställda vid en sådan tidpunkt, kasta skugga ej mindre på doktor L. och frågaren sjelf, än på läkaresällskapet, och att de dessutom hos den olärda al mänheten framkalla tvifvel och oro, eller löje och ett oförtjent förakt för hela lakarekåren. Tolerans pryder vetenskapsmän bäst, och dernäst vettet att välja forum för sina tvister. Må bomeopathien frodas allt hvad den kan! Må den genom vigtigare upptäckter, om den gitter, från allopatien inkräkta det ena gebietet efter det andra. Men må homeopaten vara förvissad, att han icke skördar lagrar genom att, af sådana vänner som den frågande, ställas på en -linea med. en Segerman och konsorter, hvilka. ej. känna nägot annat satt att väcka uppseende för sin egen lilla person, än smutskastning på ett samfund, som, ehvad man än må kunna förevita medicinen eller dess utöfvare, likväl i sig förenar den högsta medicinska lärdom och erfarenhet, somsamtidens. bildning. erbjuder och samhället kan fordra.