Aftonbladet – 11 augusti 1848, sida 2

IAU DAICIS LIE SIV 23 PLEIL omm MED Be I dag ingåfvos nu nya förslag af åtskilliga deputerade; och det följande, som flutit ur dep. Umlaufts penna, erhöll nästan allas underskrift. De polska (galiziska) bönderna, som ej kunna skrifva, tecknade sitt kors (bomärke) under. Den af riksdagen antagna addressen lyder som följer : Eders Majestät! Den af E. M. til! fäderneslandets konstituerande sammankallade riksdag har under loppet af sina första öfverläggningar, genom ministeren bekommit cen oroande underrättelsen, att E. M. icke anser sin egen eller sin vikaries närvaro i Wien nödvändig, så länge icke riksdagen fastställt dess lagar; och att E. M. framför allt önskar vinna öfvertygelse om den lagstiftande församlingens säkerhet att fritt gå vill väga i sitt handlingssätt, emedan E. M. tror sig våra sina folk skyldig detta bevis på faderlig om-org och kärlek. En sådan framställning ur den konstitutionella monarkens mun, i detta ögonblick, då alla de österrikiska folkens blickar med allvarlig väntan skåda hitupp, måste uppfylla Österrikes deputerade med djupaste bekymmer för kejsarstatens väl, ja för dess bestånd; och de känna sig utöfva sin obrottsliga pligt, då de för E. M. uttala den öfvertygelse, att statsöfverhufvyudets helgade person icke längre kan umbäras i den konstitutionella monarkiens tyngdpunkt, i spets n för riksförsamlingen, i spetsen för statens angelägenheter. Af hvilka bevekelsegrunder också E. M. må hafva bestämt sig för aflägsnande från sitt residens, så är tidpurkten nu kommen, då alla rikets och kronans intressen sammanflyta i ett enda, nödvändigheten af E. M:s återkomst till en stad, hvarest de af E. M. sjelf sammankallade folkombuden befinra. sig, i begrepp att uppbygga den nya konstitutionella österrikiska kejsarstaten — i en stad, hvarest E. M:ts enda lagliga rådgifvare, de ansvariga ministrarne, medverka till detta uppbyggande. Enigheten af denna samverkan må vara E. M. en borgen för dess frihet att handla. 1 Österrikes — i Tysklands — i hela Europas ögon förklarar riksförsamlingen enhälligt, att den under sina öfverläggningar handlar med full frihet. — — — Men att riksförsamlingen ajournerar sig och ur sitt sköte tillsänder Eders majestät deputerade från: alla landsändar, i ändamål, att den konstitutionella monarken måtte gifva det påbörjade konstitutionsverket den invigning, som folkets pietet är beredd att härleda från dess omedelbara närvaro — detta, E. M., är det säkraste bevis på, den obestridligaste garanti för, att den lagstiftande församlingens frihet att hand:a i hvarje hänseende är försäkrad. Härför har riksförsamlingen framför allt att tacka Wienerbefolkningens beundransvärda måtta, ordningskärkek och loyalitet, likasom nationalgardets uppoffrande hängifvenhet. Under denna garanti, den säkraste af alla, fordra nu Österrikes folk genom sina i Wien församlade ombud E. M:s ofördröjliga återkomst till sitt trogna residens, såsom det af E. M. tillförsäkrade beviset på faderlig omsorg och kärlek. Ty endast derigenom att E. M. personligen begifver sig till riksdagens säte och i skötet af sin ansvarige ministere, kan den fara för misstroende, förförelse och anarki förebyggas, som kunde hota kronan och E. M:s dynasti. Vi besvärje E. M.: lyssna ej till de falska rådgifvarnes ord! men hör sina trogna folks röst och deras fordringar! — I den konstituerande riksdagens namn. (Underskrifter.) SCH WEIZ. Den lagtima edsförbundsdagen, i allt annat så olik den nyss förut afslutade konstituerande, bar äfven varit det i tiden; på 4 veckor bar den medhunnit de löpande ärenderna och skulle upplösas den 34 Juli, sannolikt för att återförsamlas den 4 September. Omröstningarne i kantonerna angående grundlagen läto förmoda, att edsförbundsdagen då skall kunna göra början med denna grundlags införande. ITALIEN. Österrikarnes seger öfver Carl Albert medgifves nu till och med: af italienska tidningarne sjelfva. Romerska blad af den 22 Juli nämna ej ett ord om någon provisorisk regering i Rom; de trån Frankrike och Tyskland spridda ryktena härom saknade alltså grund. . Den 20 Juli hade påfven, dels mundtligen, dels skriftligen, besvarat en hemställning om krig, som beslutats i deputerade kammaren den 49 och i pärskammareti d. 20, med anledning af Ferrarafästets nyproviantering genom österrikarne. Hans helighet förklarade deri, att han aldrig ernade Jafstå från rättigheten till sjelfförsvar, utan vill häri följa sina företrädares exempel. Tillika lernade han vidare utbilda det af honom begynta förbundet emellan de italienska furstarne, så framt icke oantagliga vilkor hindra det: Vid uppläsandet af svaret i deputeradekammaren, och omförmälandet af de mundiliga tilläggen, utbröt ett gränslöst jubel både bland ledamöterna och bland de talrika åhörarne utanför deputeradekammarens skrank. Ropet: krig! krig I öfverröstade likväl slutligen alla glädjeuttryck. Förgälfves bjöd kammarpresidenten Sereni tystnad; folkmängden blef vildare och vildare, till dess medborgargardet ändtligen nödgades försöka att visa ut de bullrande. Då äfven detta syntes fåfängt, och medborgargardet licke ens förmådde någonting med kolfstötar, Isteg en civico, (medborgaregardist) upp såsom talare utanför deputerade kammarens skrank, loch sade: Jag tillstyrker, att vi i morgon inställa oss vid någon viss tid på torget utanför St. Peter; de, som önska krig till hvad pris som Ixhelst, behagade då derstädes anteckria sina namn, och ofördröjligen tåga till Po. De åter, som väl önska krig, men endast vilkorligt, behagade teckna sig för särskilda bidrag till krigskostynadeny. Detta naiva förslag återställde ändtligen lugnet för dagen. Den följande kom likväl ingen bland de krigslystne på St. Petersplatsen. . Ifrån Milano skrifves den 29 Juli: I går lafgick den deputation, som kommer att anlita lom Frankrikes bistånd. Jesuiternas förvisning ur sardinska riket är nu formligen beslutad af deputeradekammaren i Turin den 49 Juli. Den till ett utskott hän-Iskjutna motionen härom blef af utskottet nyss lnömnda dag aterställd. iemte ett lagförslag om sju