Aftonbladet – 10 augusti 1848, sida 2

varnade att icke framgå på de gator, der deras lif kan löpa fara? Detta allt torde kunna anses såsom en icke öfverflödig apostill till anmärkningsmemorialet. En särskild omständighet, som vi anse nödigt att ej lemna obemärkt vid detta tillfälle, är ett i anmärkningsmemorialet åberopadt yttrande i hr polismästaren Bergmans förklaring, nemligen att sättet hvarpå hufvudstadens poplisbetjening är aflönad, och det ringa antal, hvarmed densamma är försedd (?), äfvensom anslagen i öfrigt till polisinrättvingens underhållande icke motsvårar de anspråk, som kunna göras på en väl ordnad polis, i jemförelse med den, som finnes organiserad uti andra hufvudstäder,. Detta är icke första gången, som man finner det påståendet framträda, att bristerna i hufvudstadens polis härröra från bristande anslog. Det är ock helt naturligt, alt en sådan mening är rådande hos polismyndigheten sjelf. Man har sällan sett något embetsverk, som icke gerna ville hafva större aflöning ; det är blott en uppenbarelse af den allmänna instinkten eller driften hos hvarje makt, att sträfva till utvidgning: en böjelse, hvilken dessutom alltid befinbes starkare i samma mån, som en sådan myndighet utöfvar en diskretiornär makt, hvilket är fallet med en polis mera än med de flesta andra civila inrättningar. Herr justilieombudsmannen bar härvid gjort den riktiga anmärkningen, att polisbetjeningens antal icke ensamt afhjelper värnlösheten emot oordningar. Men dervid måste ytterligare tilläggas, att hela meningen angående otillräckligheten i polisens antal och aflöning synes hvila på en villfarelse. Om man jemför vår polis t. ex, med den Kö penhamnska, der antalet af polisbetjenter endast är 47, då det deremot här är dubbelt så stort, så belinnes vår polis vara betydlig! manstarkare i förhållande till folkmängden, och skulle nog vara tillräcklig för den vidsträcktare lokal, som Stockholm intager, om icke sjelfva organisationen vore bristfällig. Här vidröra vi en hufvudpunkt. Man mötes nemligen oftast af den invändningen, som har ett sken för sig vid första påseendet, att polisbetjeningens löner äro alltför otillräckliga, för att förmå personer med bildning och förmåga af. moraliskt inflytande att ergagera sig i polisens tjenst. Detta är till en viss grad grundadt, men skulle troligen i ej obetydlig mån och för det mesta kunna afbjelpas, om systemet af böternas fördelning förändrades så, att alla böterna ingingo till en gemensam fond, som sedan fördelades såsom lönetillökning till i en viss proportion, men med det tillägget, att en del reserverades att utdelas såsom serskilda premier åt betjeningen, i det förhållande, som hvarje individ deribland visat sig verksam. -Det bör ej lemnas obemörkt, att polisens ansksg på den sednare tiden i allt fett blifvit betydligt ökadt. Men en annan omständighet, som de fl:ste troligen ej varit i tillfälle att anmärka, och som ej bör lemnas ur sigte, emedan den måhända är af ett ej mindre inflytande, är att svårigheten för polisbetjeningens rekryterande på ett nöjaktigt sätt icke gerna kan afbjelpas, så länge denna betjening, så som fallet nu är, står uteslutgade under polismästarens godtyckliga afsätiningsrätt. Den minsta anledning, verklig eller förment, til! missnöje från: denne ehels sida, är för närvarande nog att beröfva en polisbetjent dess tjenst. Han befalles blott återlemna sitt tecken, och dermed är den saken afgjord. Detta är till en viss grad: nödvändigt, men ej: så uteslutande, att det måste alstra en rent af slafvisk undergifvenbet. Mao kan nu bäst få reda på effekten deraf, om man talar med de klokare och äldre bland polisbetjeningen sjelfi. Vår tanka är derföre, att hvarje polisbetjent borde hafva. konstitutorial af öfverståthållaren,. och ej kunna: afsättas,. eller suspenderas på längre tid; utan att vid förekommande anmärkningar hafva haft tillfälle att förklara: sig inför den sistnämnde. Detta förminskade intet af den tillbörliga förmansmakt polismästaren hör äga att utölva, men skulle dock utgöra något slags säkerhet, förutan: hvilken ingen person med:studier eller juridisk underbyggnad och anseende i: öfrigt, lär vilja engagera sig, och polisen således möåste ofta umbära hos sin lägre personal det biträde, som den borde eg2 påräkna i den bildning och humanitet, som kan väntas hos den mera underbygde. Vi hafve trott oss ej böra lemna tillfället obegagnadt, att jemväl fästa uppmärksamheten nn denna punkt, ehuru den ejståt i omedelbart sammanhang med marsuppträdena. 1 steeen 4 DEN. SOCIALA FRÅGAN 1: FRANERIKE. 4 PP AM AA AA a an