vid myndigheternas juridiska ansvar, och det ofta tyngre inför allmänna omdömet. Det förstnämnda Allena är tungt nog. Annorstädes aktionerar mak. ten. Hos 0928 aktionerar upproret makten. Jag förenar mig med friherre Palmstjerna och hr von Hohenhausen uti de af dem föreslagna ändringar. Vid första påseendet vill det visserligen synas er logiskt, att samma civila myndighet, som anses kompetent att säga: bruka vapen,, äfven anses vara det att säga: båll upp. Jag tror mig vara den förste i Sverge, som yrkade civilmyndighetens initiativ — denna sannt liberala — ej liberalistiska princip (jag skiljer nemligen emellan detliberala och det liberalistiska). Jag framhöll den vid 4810 å års riksdag i Örebro. Mitt förslag till martialleg blef på ståndets bekostnad tryckt, — men — sedan icke antaget. Några veckor hade förflutit sedan Fersiska mordet, och nervsystemerpa hade hunnit stadga sig. Vid 1841 års riksdag, då samma fråga åter bär förevar, deltog jag mycket nitiskt i öfverläggningen derom och yrkade återigen derpå, att den civi!a myndigheten skulle bestämma när vapen finge brukes. Att den äfsen bestämmer upphörandet synes logiskt, men vore icke praktiskt. Den civila myndigheten är framför den militära kompetent att bedöma tidpunkten då vapnen måste brukas, enär intet annat mot upproret hjelper. Men denna myndishet kan vara och blifver oftast inkompetent att bedöma om upphörandet icke blottställer truppen, eller nödsakar öfvergifvande a? vundna fördelar m. m., som fordårar militäriskt omdöme. Jag förenar mig med såväl friherre Palmstjerna som hr von Hohenhausen. Rätteligen afskrifvet af det i riddarhuskansliet befintliga konceptprotokoll, intyga: F. Lagerberg. Carl von Diben.