Den tyska nationalförsamlingen i Frankfurt. Inom den konstituerande församlingen har den 26 och 27 Juli de lifligaste debatter ägt rum rörande Posenska frågan, som inom sjelfva Frankfurterförsamlingen blifvit ansedd såsom en af de allra vigtigaste, hvaröfver församlingen kommer att besluta. När man inhemtar de vidlyftiga redogörelserna för denna debatt, som förekommer i de tyska tidningarne, skulle man deraf vilja draga den slutsatsen, att församlingen delat sig uti tvenne nära nog jemnstarka partier; så mycket mera öfverraskande förefaller då utgången vid voteringen i sjelfva bufvudfrågan, hvarvid utskottsbetänkandet segrade med en elfvadubbel majoritet. — Janiczewsky från Polen höll ett lysande tal, hvari han med ädel värma, men med hofsamhet i uttrycken, uppträdde emot utskottsbetänkandet, Talaren yttrade bland annat, att fördragen af år 418135 hade sanktionerat Polens delning som stat, men de hade åtminstone erkänt den polska nationens existens. Denna blefve undergräfd genom Posens delning, som följaktligen vore en ännu större orättvisa, än Polens stycknipg., Men det tyska folket kunde omöjligt vilja begå en så djup orättvisa; det kunde omöjligt vilja vara orättvisare till och med än den förra trooch ärelösa diplomatien! Den tyska nationalitetens skydd inom det Posenska området rättfärdigar ej en dylik orättvisa. Tyskarne i Posen skulle, äfven utan dess delning, blifva skyddade och kunna skyddas; men genom denna delning deremot, skulle de ådraga sig polackarnes eviga, dödliga, oförsonliga och olycksbringande hat och fiendskap. (Högljudt bifall). Första punkten af utskottets betänkande var af följande lydelse: Nationalförsamlingen må, under närvarande förhållanden, såsom förnyadt erkänna upptagandet afde delar af storhertigdömet Posen, som, på den kongl. preussiska regeringens förslag, genom enstämmigt beslut af förbundsdagen, den 22 April och 2 Maj, bhfvit upptagna i tyska förbundet; och i följd derat definitift lemna tillträde inom tyska nationalförsamlingen åt de tolf ombuden från de Tyskland tilldömde delar,. Antogs med 342 röster mot 31. Andra punkten af utskottsbetänkandet, med tillägg af v. Giskras amendement, erhöll derigenom följande redaktion: Nationalförsamlingen må tills vidare antaga den af Kongl. preussiske kommissarien, general v. Pfuel, d. 4 Juni utstakade demarkationslinea mellan den galliziska och tyska delen; likväl förbehållande siq definitift bestämmande öfver ifrågavarande gränslinea, i öfverensstämmelse med de upplysningar, som komma att vinnas vid en af centralstyrelsen framdeles föran. slaltad undersökning. Afven denna punkt antogs med stor majoritet, En stormig debatt uppstod öfver huruvida en af Schaffrath väckt motion, så lydande: Nationalförsamlingen förklarar Polens delning för en skymflig orättvisa; den erkänner det tyska folkets hehga pligt att medverka till återställande af ett sjelfständigt Polen, skulle bringas under omröstning. Beslut fattades att omröstning skulle äga rum, hvilken utföll så, att 334 röster voro emot, 401 röster för Schaffraths amendement. Uii debatten den 28 hade stort larm uppstått i anledning af Ruges yttrande, att Radetsky, den moderne Tilly, måste utjagas från Italien,. Presidenten fann sig till och med föranlåten att yttra ett skarpt ogillande. Denna mellanscen i det stora riksdagsdramat, har gifvit anledning till en sällsam skriftvexling mellan Österrikiska ombudet Hayden och Ruge, som blifvit offentliggjordt ut Riksdagsbladetn, en tidning, som utgifves i Frankfurt, under den venstra sidans auspisier. Herr Hayden har nemligen , genom. Sommaruga låtit tillställa Ruge, själen i det radikala partiet, en förklaring: natt, efter hans åsigt, som säkert skulle biträdas af hvarje äran respekterande tysk, den tyske man, som offentligen yttrat: att han önskade de tyska vapnen skymf och nederlag, och som mot en tysk general riktat det afskyvärda af en sammanställning med Tilly, vore att anse som en ärelös förrädare mot tyska saken, och alt blott en sådan, eller en blind fanatiker kunde föra ett dylikt språk i en offentlig församling, Sommaruga tillställde Ruge denna förklaring, , med antydan att Ruge skulle vända sig till honom, i fall han funne sig föranlåten att taga något vidare steg för värjandet af sin ära. Härpå svarade Ruge följande: Herr Haydens skymfliga anfall förnärmar alldeles icke min ära. På det hr Hayden må fullkomligt öfvertyga sig derom, skall jag publicera denna korresponlens. Publiken må sedan afgöra om den, med mig, önskar se frihetens fiende, den icke-tyske Radetsky, eller de högsinta Italienarne slagna. Jag önskar att hela Tyskland måtte uttala sin förbannelse öfver detta reaktionens krig mot våra italienska bröders frihet; och jag hoppas tl det snart uttalar denna förkastelsedom, letta ogillande, ty uppskof medför fara. Från Hannover skrifves dep 27 Juni, at An pf 1 fli fäsaningar Nigatt adreca